Sanningen vs. Hela sanningen

Så fick jag äntligen tid att sett filmen Israel vs. Israel. Ännu en dokumentärfilm om konflikten. Den visar hur judiska extrema bosättare terroriserar palestinierna i Hebron och hur israeliska fredsaktivister, med fara för eget liv, stödjer palestinierna. Filmen visar även f.d. israeliska soldater som tjänstgjort på Västbanken men som numera tar avstånd från militärens behandling av palestinierna. En i stort sett korrekt rapportering av palestiniernas svåra situation på Västbanken, och om den mångfald av åsikter som finns och tillåts i det pluralistiska israeliska samhället.

Men vad är egentligen syftet med filmen? Den enda rimliga slutsatsen som kan dras utifrån det som visas är att staten Israel är ansvarig för allt ont i konflikten, och att alla judar omedelbart ska slängas ut från Västbanken. Men att kräva ett sådant ovillkorligt tillbakadragande av Israel är både naivt och kontraproduktivt. Naivt därför att det ger det felaktiga intrycket av att konflikten är löst om de israeliska bosättarna lämnar Västbanken. Kontraproduktivt eftersom att Hamas skulle försätta Västbanken i brand om israelisk militär lämnar området.

Givetvis ska ockupationen upphöra, men bara som en del av en komplett freds­uppgörelse. Och det vet israelerna, de moderata palestinierna, USA, EU och FN. Man vet också att en freds­uppgörelse kommer att innebära att mellan 95 och 99 procent av all ockuperad mark lämnas över till palestinierna. Att vi, trots åtskilliga förslag enligt dessa principer, fortfarande inte sett något underskrivet fredsavtal visar att de stora oenigheterna rör andra saker. Allt detta vet alla, bortsett från den svenska flumvänstern, som tyvärr verkar innehålla en alltför stor del av våra kulturarbetare.

Så hur tänker egentligen personer såsom regissören av Israel vs. Israel när han gör sin film? Ser han sig som en opartisk rapportör av en objektiv sanning, och som en fredsälskande försvarare av absoluta humanistiska värden? Eller ser han filmskapande som ett sätt att agitera? Att göra dokumentärfilmer är sannerligen ett både effektivt och förrädiskt sätt att föra fram sina politiska åsikter. Urvalet av material är vapnet som gör att propaganda kan framställas som objektiv sanning. Slutsatsen av filmen hade nämligen blivit helt annorlunda  om den fokuserat på motsättningarna på den Palestinska sidan:

För varje judisk extremist i Hebron finns minst tio extrema islamister som gladeligen skulle slita såväl bosättare som andra israeler i stycken om dom gavs möjligheten. De finns israeliska soldaterna som vägrar tjänstgöra på ockuperad mark, men det finns även arabiska israeler som stolt tjänstgör som officerare och soldater i den israeliska krigsmakten. De israeliska fredsaktivisterna har palestinska motsvarigheter, som anser att de arabiska ledarna har en stor skuld i dagens situation, och att Israel inte nödvändigtvis är orsaken till allt elände som drabbar det palestinska samhället. En seriös dokumentärskildring borde ta upp båda perspektiven, och därigenom visa på komplexiteten i konflikten. Det räcker inte att berätta sådant som är sant. Man måste berätta hela sanningen. Men istället fick vi alltså ännu en djupdykning i enögd journalistik, taffligt förklädd till objektiv fredsälskande humanism.

Press: DN, SvD, Dagen, HD SvD2, DN2

Andra intressanta bloggar om: Israel, Palestina