De nordiska länderna vill ofta se sig själva som moraliska föredömen och ländernas politiker uttrycker ofta moraliskt grundade fördömanden rörande konflikten mellan israelerna och palestinierna. I den engelskspråkiga boken ”Behind the humanitarian mask – the Nordic Countries, Israel and the Jews” (Jerusalem Center for Public Affairs/Simon Wiesenthal Center, 2008, 256 sidor) beskrivs var de nordiska länderna står i fråga om antisemitism och antiisraelism. Efter en inledande översikt av redaktören Manfred Gerstenfeld återfinns artiklar av ett tiotal internationella politiker, skribenter och akademiker. Den politiska agendan torde vara att påvisa hur dubbelmoral och lögner vridit såväl den politiska som den mediala scenen i en starkt anti-israelisk riktning. Artiklarna håller en genomgående hög kvalitet och är utpräglat faktabaserade utan alltför många känslomässiga eller obelagda påståenden. 
Beträffande vår upplevt höga moral påminns läsaren om ett antal komprometterande fakta. Såsom Norges beteende under andra världskriget, när ”Judar föstes ihop och skeppades iväg till sin död samtidigt som deras grannar lugnt satt i sina kök och åt kjøttkaker”. Mindre känt är kanske resultatet av en nyligen utförd bedömning av olika länders hantering av nazistiska krigsförbrytare från andra världskriget. Sverige och Syrien var de enda två länder som fick betyget ”icke godkänt”. Gerstenfeld fortsätter med att ifrågasätta med vilken rätt länder som själva levt i fred i hundratals år självsäkert uttalar sig om hur Israel, som i 60 års tid befunnit sig omgivet av länder och folk som i varierande grad strävat efter att ”störta judarna i havet”, ska bete sig. Som exempel på hur oinsatta vi är i livets realiteter ges det faktum att det tog 24 timmar innan statsministern i Sverige ens blev informerad om att 543 svenskar dödats i en tsunami i Thailand år 2004. Om Norge får vi läsa att 99% av alla rån på landets gator aldrig klaras upp. Hur skulle ett land som bara klarar upp 1% av alla rån kunna motstå de vågor av terrorism och självmordsattacker som Israel har att hantera, frågar sig en av artikelförfattarna. Att sådana länder överhuvudtaget vågar uttala sig om hur Israel ska hantera självmordsbombare eller raketattacker ses som ofattbar arrogans.
Gränsdragningen mellan antisemitism och antiisraelism är känslig och ofta omtvistad. Boken tar sin utgångspunkt i EU:s definition av begreppet antisemitism som bla inkluderar följande: ”…tillämpa dubbla måttstockar genom att av Israel kräva mer än man kräver av något annat demokratiskt land”. Boken ger en rad exempel på hur uttalanden av framförallt norska och svenska politiker därigenom hamnar i antisemitfacket. De nordiska kyrkornas roll beskrivs som mestadels kraftigt anti-israelisk och i vissa fall tom. klart anti-semitisk. Historiskt ses den rabiate judehataren Martin Luther som en av orsakerna, och hans arv är, enligt Gerstenfeld, väl förvaltat av kyrkans män i flera av de nordiska länderna.
En annan attityd hos ”den nordiska eliten” är något som i boken kallas ”humanitär rasism”. Med det begreppet avses att man fråntar en etnisk eller nationell grupp ansvaret för sina handlingar. Det synsättet används tex. när det palestinska folket inte ses som fullt ansvariga för vare sig raketattacker eller självmordsbombningar. Anledningen anges istället vara ”desperation” eller ”vanmakt”, något som i rasistisk anda ses som okontrollerbara drifter som inte kan styras av rationellt eller moraliskt tänkande. Ett annat exempel är när Israel gavs skulden för att hamas och fatah våren 2007 hamnade i väpnad konflikt med varandra. Ytterligare ett exempel på humanitär rasism är uttalanden av f.d. utrikesminister Jan Eliasson som, under kriget mellan Israel och Libanon, upprepade gånger uttryckte oro för att Israels agerande skulle leda till en radikalisering av hizbollahgerillan.
Antiisraelism beskrivs som starkast och flitigast uttalat hos vänsterpolitiker. Som exempel på hur dubbla måttstockar ofta använts av svenska socialdemokrater, ges Pierre Schori som prisade Arafat för sin ”flexibilitet” och beskrev terrorattackerna som ”meningslösa”. Israels hämndaktioner beskrevs däremot som ”avskyvärda terrorhandlingar”. Sten Andersson sa i ett tal i riksdagen 1988 att Israels mål var att annektera de ockuperade områdena och att fördriva den palestinska befolkningen. Om inte förr, så kan man tjugo år senare se att detta var felaktigt och, enligt boken, en medveten ”demonisering” av Israel.
Decennier av sådana ensidiga uttalanden från landets politiska, kulturella och mediala elit ska ha resulterat i en allmänt anti-israelisk atmosfär som mindre informerade människor accepterar och upprepar, helt enkelt därför att det är bekvämt. Även de som borde veta bättre påverkas. Som exempel ges f.d. utrikesminister Laila Freivalds som kritiserades starkt för ett uttalande där hon sa ”Jag är en israelvän men jag är också en palestinavän”. Att beskriva sig som israelvän passade inte alla socialdemokratiska partikamrater och hon ändrade sig raskt till samma ensidigt antiisraeliska hållning som hennes företrädare Anna Lind haft. Även en högerledare som Carl Bildt får en släng av sleven med hänvisning till hans jämförelse av hamas och likudledaren Netanyahu, som förvisso är en hök med israeliska mått mätt, men som svårligen kan mäta sig med hamas, som gärna talar om vikten av att döda alla judar.
Medierapporteringen i de nordiska länderna beskrivs, föga förvånande, som starkt anti-israelisk. Som belägg återges en undersökning om mediarapporteringen från kriget mellan Israel och Libanon år 2007. Av de artiklar som publicerades på kultursidorna var 77% anti-israeliska. Som delförklaring får vi veta att den svenska journalistkåren har en kraftig vänstermajoritet. 37% röstar på endera miljöpartiet eller vänsterpartiet, som båda är starkt anti-israeliska i sin politik.
Så är boken ett exempel på paranoida judar som skriker ”antisemit” åt allt och alla som vågar kritisera Israel? Eller är den en värdefull sammanställning av antisemitism, antiisraelism och ensidig och partisk medierapportering i de nordiska länderna? Tja, förmodligen bägge delarna. Boken pekar på hur ett ensidigt urval i nyhetsrapportering är en förrädiskt effektiv form av propaganda. Samtidigt är boken själv ett exempel på exakt samma fenomen. Men, till skillnad från de mesta vi normalt får läsa och se i media, är boken föredömligt faktaorienterad med utförliga källhänvisningar. Vi väntar med spänning på en motsvarande produkt med den andra sidans perspektiv, förslagsvis framtagen av några tillräckligt paranoida araber.
Intressanta länkar: DN, SvD
