Palestiniernas president Abbas tackar i dag nej till ännu ett generöst förslag från Israel. Därigenom sällar han sig till, den iofs korta men konsekvent åsneaktiga, raden av palestinska ledare som vägrar att se möjligheterna till att avsluta konflikten med Israel.
Enligt förslaget skulle en palestinsk stat bildas på en yta motsvarande 98% av det område man nu stridit om i över 60 år. I tillägg skulle man få en passage mellan Gaza och Västbanken på israelisk mark. Låter inte det som en intressant erbjudande som varje ansvarskännande palestinsk ledare borde välkomna? Åtminstone med ett motbud som ligger i närheten av det erbjudande man just fått?
Men ack nej. Istället förklarar Abbas talesman att förslaget är ”a waste of time”… Man kräver nämligen HELA det område som inringas av den ”gröna linjen”, alltså gränslinjen före kriget 1967. Suck…
Men palestinierna har faktiskt tackat nej till BETYDLIGT bättre erbjudanden. Peelkommisionens förslag 1937 innebar en arabisk stat (palestinerbegreppet användes ju inte på den tiden) på cirka 75% av hela det brittiska mandatet, dvs den yta som nu är staten Israel, Västbanken och Gaza.
Sen har vi ju Clintons famösa erbjudande från år 2000 som var något sämre än dagens förkastade förslag på 98%. Ligger det kanske någon sanning i påståendet att ordet ”kompromiss” inte har någon exakt motsvarighet i det arabiska språket?
Och för ordningens skull: förslaget handlar naturligtvis om 98% av HELA det område man bråkar om. inte någon mindre del som andra upphetsade bloggare yrar om.
Andra bloggar om: Israel, Palestina, Västbanken
Araberna är inte intresserade av att skapa en egen stat, deras vision är att eliminera Israel, vilket ju tydligt uttryck i både PLO:s och Hamas stadgar. Alla fredsförsök är därmed bortkastad tid. Bollen ligger hos arabsidan där Jordanien har en avgörande roll.
Märkligt att ett sånt här förslag inte uppmärksammas mer i tidningarna. DN skrev väl inte ett ord om det.
Det visar ju som tidigare talare säger att palestinierna inte vill ha fred.
Jag tror Palestinierna har hängt upp sig på Jerusalem. Så länge de inte får en del av den staden kommer de aldrig acceptera en fredslösning.
Sedan finns det andra underordnade frågor som är viktiga. Men den avgörande frågan tror jag är frågan om Jerusalem.
Anledningen till att palestinierna inte kommer släppa Jerusalem är inte minst trycket från den muslimska världen.
Vare sig Abbas eller någon annan palestinier skulle vilja stå med skammen eller gå till historien som den som sålde ut eller övergav Jerusalem till ickemuslimer.
Olmert kommer i det längsta försöka stå emot kravet, inte minst av inrikespolitiska skäl, men jag tror både han och de övriga förhandlarna är väl medvetna om att de i slutändan blir tvungna till att gå med på en kompromiss om Jerusalem.
Instämmer, och detta trots att Jerusalem är det krav som palestinierna har svårast att motivera.
Den ingick ju inte i delningsplanen, och historiskt har judarna större koppling till staden är muslimerna.
Frågan är dom ens nöjer sig med östra delan. Normalt talar dom ju bara om att dom kräver staden Jerusalem. Ungefär som dom talar om sin rätt till ”Palestina”, något som ibland verkar innefatta Israel.
Om man söker motivet till arabernas agernade är det tydligt att allt handlar om att bibehålla konfliktläget. Deras ambition är inte att nå en fred som tas på allvar och ännu mindre att etablera en demokrati med alla tillhörande rättigheter och skyldigheter. Allt handlar om kamp och krig, om propaganda och hat. En situation som cyniskt finansieras av FN och flera bilaterala bidragsgivare bl. a. Norge och Sverige. Araberna driver en fräck strategi som bygger på att alltid skapa en omöjlig situation där det nu handlar om Jerusalem. Genom att begära det omöjliga, kommer visionen om fred aldrig framåt.
Tyvärr verkar det inte finnas någon verklig möjlighet till fred utan att ett helt nytt kort spelas ut, t.ex. att Jordanien får överta administrationen enligt deras statsskick dvs diktatur eller att bidragsgivarna slutligen tröttnar och låter araberna gå sitt eget öde tillmötes.
En annan svår stötesten är flyktingarna. Men palestinerna är lika medvetna om att Israel aldrig kommer tillåta dessa och deras anhöriga flytta till Israel som att Israel är medvetna om att palestinierna aldrig kommer släppa östra delarna av Jerusalem.
Jag ser här en möjlighet till kompromiss.
Israel släpper till delar av eller östra Jerusalem i utbyte mot att palestinerna överger kravet att flyktingarna och deras anhöriga ska få flytta till Israel.
Möjligen kan Israel komma att utsträcka sig till att ta emot vissa palestinier. T.ex. sådana som inte varit inblandade i terroraktiviter, har anhöriga i Israel och som kan bevisa att de är födda i Israel.
Flyktingfrågan lyfts då en gång för alla från Israel och blir istället en fråga för palestinierna och FN att lösa.
Klarar man av dessa kompromisser har man kommit bra nära ett fredsavtal.
Flyktingarna är endast en bricka i spelet, en omöjlighet precis som arabernas idé om att få Jerusalem. Genom att skapa en olöslig situation kan ju konflikten förevigas, vilket är vad araberna vill. Fred är inget att räkna med, inget araberna vill se i realiteten. Arabvärlden är en cynisk och inhuman kultur som vägrar integrera arabiska flyktingar trots att de har samma etnicitet, samma religion, språk, sedvänjor och kultur. Flyktingarna är ytterligare en arabisk ”fräckhet” och ett enastående bevis på arabvärldens sanslösa mäniskosyn. Någon fred är inte möjlig på det sätt som alla välmenande stater och organisationer vill åstadkomma.