Operation 1325

I eftermiddag hade jag närkontakt med Operation 1325, en paraplyorganisation som fokuserar på “kvinnors betydelse för freden i världen”. Ett seminarium där tre kvinnor från Israel och Västbanken skulle berätta om sitt arbete. Spännande!

Vad kunde man vänta sig här? Kvinnor och fred…. det kanske kunde vara något annat än den sedvanliga extrempropalestinska propagandan som oftast presenteras under parollen ”kamp för rättvis fred”? Pamfletterna nämnde inte heller något om ett ensidigt ställningstagande för endera sidan i konflikten.

Inledningsvis ett bildspel med uteslutande palestinskt lidande.

Sedan en arabisk israelisk tjej som talade om hur diskriminerade dom är i Israel. Därefter en ”arabisk jude” som hon kallade sig själv. Hennes grej var att poängtera utanförskap och vi-dom-känsla, även inne i Israel. Hon lyckades tom. vända attackerna mot den israeliska staden Sderot mot Israel, vilket i alla fall var lite innovativt. Judarna som bor där skulle nämligen inte vara ”riktiga” judar utan judar från Afrika. Och dom judarna har ju naturligtvis, enligt henne, alltid diskriminerats av de judar som kom från Europa. Hon var dessutom less på att hela tiden vara förtryckare i sitt eget land.

Slutligen en kristen arabisk kvinna från Ramallah som berättade sin familjs historia om hur dom fördrivits från sitt hem i Haifa i kriget som ”bröt ut” 1948. Palestiniernas rätt att återvända var enligt henne inte ens föremål för diskussion. Hon var bestört över hur Israels brott mot mänskliga rättigheter och internationell lag inte leder till några reaktioner.

Samma historia återigen med andra ord. Under täckmantel av feminism och fredsarbete reser man runt och bedriver ensidig propaganda om konflikten.

Problemet är inte att dom tycker som dom tycker, utan att dom dels gör det under falsk mantel, och dels att det finns svenskar som köper deras beskrivning av verkligheten. Ett annat problem är att det aldrig förekommer motsvarande ensidigt proisraelisk propaganda så att folk kan bilda sig en egen uppfattning.

I frågerundan efter seminariet han jag inte få ordet innan mötet avrundades. Låt mig därför få föra fram mina kommentarer här:

Till de två första talarna: Var stolt över ert land! Araberna i Israel har egna politiska partier, rätt att leva efter muslimsk lag, gott om moskéer och ett eget skolsystem. Bra mycket mer än de araber som lever som minoriteter i många europeiska länder. De demokratiska förhållandena är dessutom tiopotenser bättre än i arabländerna. Protestera mot orättvisor för all del, men tro inte att Israel är sämst i klassen.

Till den kristna arabiska damen: En full förståelse för konflikten kräver insikt i att även judar fördrevs under kriget. Det diskuteras aldrig någon ”rätt att återvända” för dom, framför allt för att dom togs emot så väl av Israel att dom aldrig skulle drömma om att ”flytta tillbaka” till de arabländer deras föräldrar flydde från. Och beträffande frustrationen över att ingen lyssnar på era påpekanden om Israels brott mot mänskliga rättigheter: Försök vara balanserad i kritiken. Övergrepp sker hela tiden från bägge sidor. Skriker ni bara åt ett håll stänger de flesta öronen eftersom det är så uppenbart att ni inte är mån om mänskliga rättigheter, utan bara av att kritisera Israel så mycket som möjligt.

På en fråga från publiken om hur mödrar, på bägge sidor, kan agera för att minska extremism och hat blev svaret lika antagonistiskt och oförsonligt som vanligt. Vi kan inte vänta oss att palestinska mödrar ska motsätta sig sina söners våldsförhärligande. All skuld ligger på den israeliska sidan.

Så vilken betydelse världens kvinnor kan ha för freden? Att döma av de här tre damerna blir dessvärre svaret: Ingen speciell betydelse alls!

Själv är jag dock övertygad om att vägen till en både klokare och fredligare värld går via kvinnorna. Sambandet med barns utbildning och yrkesval är väl bekräftat i flera undersökningar: det är framför allt mödrarnas egen utbildningsnivå som avgör. Fädernas utbildning är mindre viktig i det sammanhanget. Och god utbildning motverkar religiös extremism så där har vi en nyckel till fred. Det är bara att hoppas att alla mödrar inte är lika trångsynta och oförsonliga som de tre representanterna från Operation 1325.

Och nu small visst en självmordsbombare i Jerusalem, apropos oförsonlighet och religiös extremism…

Andra bloggar om: Operation 1325, Feminism, Israel, Palestina, Fredsrörelsen, Mänskliga rättigheter