Palestiniernas bit av kakan

På 70-talets barrikader hade jag rockknapp med texten ”Vi vill inte bara ha en bit av kakan, vi vill ha hela jävla bageriet”. Lyckligtvis fick vi inte hela bageriet. Och tur var väl det för ingen av oss ville ändå gå upp kl 4 på morgonen för att baka bröd åt proletariatet.

En helt annan bageristrid pågick redan nere i Mellanöstern. Israel och arabvärlden slog sig blodiga över det som ursprungligen var det Palestinska mandatet och efter första världskriget administrerades av Storbritannien på uppdrag av Nationernas förbund. Palestinierna slåss fortfarande för en egen stat, trots ett antal goda tillfällen de senaste 70 åren.

Här är en sammanställning av deras missade kak-chanser, #1,2,3,4:

År 1921 bildades Transjordanien, sedermera Jordanien, på 78% av det Palestinska mandatet och blev därigenom den första palestinska staten. Av någon anledning nämns detta nästan aldrig i debatten, men är trots allt en väldigt stor del av kakan:

 

Striderna mellan britter, judar och araber om den kvarvarande delen resulterade i att britterna 1937 tillsatte den sk Peelkommissionen som rekommenderade en uppdelning av området i tre delar: En brittisk zon runt Jerusalem, Betlehem och ut mot Medelhavet, en arabisk stat i söder och en judisk stat i norr. Den arabiska delen skulle bestå av ca 75% av den totala ytan:

 

I förslaget ingick även förflyttning av befolkning för att göra de två staterna ”demografiskt homogena” (på den tiden var det ett politiskt korrekt och framgångsrikt sätt att lösa den här typen av konflikter).

De judiska representanterna accepterade idén om delning men kritiserade gränsdragningen. De arabiska representanterna förkastade planen i sin helhet (kaka #1).

Sedan kom delningsförslaget i FN:s resolution 181 från 1947. Det innebar en judisk stat på 56% av det totala området och en arabisk stat på 43%. Det accepterades av den judiska sidan men förkastades av den arabiska sidan (kaka #2) som istället anföll den nybildade staten Israel. Vid krigsstilleståndet 1949 erbjöds araberna fred enligt stilleståndslinjen men vägrade återigen kategoriskt (kaka #3). Numera är denna linje den internationellt vedertagna gränsen:

Ytan för en framtida palestinsk stat är därigenom nere i ca 30% av det ursprungliga palestinska mandatet.

I Camp David år 2000 erbjöds Arafat ca 97% av dessa 30% men sa nej (kaka #4) och drog igång andra intifadan. Efter vågen av självmordsattacker mot Israel kom barriärbygget som reducerar det palestinska området med ytterligare med ca 3%, även om inget naturligtvis är bestämt innan man nått en slutlig fredsöverenskommelse.

Palestinierna kommer definitivt inte att få hela bageriet. Förhoppningsvis får man en bit av kakan men biten blir mindre och mindre, och man bör nog passa på att ta den innan den blir för liten att hålla i.

Andra bloggar om: Israel, Palestina, Transjordanien, Peel, delningsplanen, Camp David, Arafat Intressant

Bilder: Wikipedia och http://www.israel.org