Lördagseftermiddag vid Erez, gränsövergången mellan Israel och norra delen av Gazaremsan. Israel har stängt samtliga övergångar nu när Hamas tagit över kontrollen i det som president Abbas kallar ”militärkupp” och Hamas kallar ”återställande av lag och ordning”. Abbas är livrädd att utvecklingen på Västbanken ska gå åt samma håll som i Gaza, så han arresterar Hamasanhängare i rask takt. De knapphändiga rapporter som kommer från Gaza visar hur båda sidor försöker överträffa varandra i brutalitet. Människor skjuts upprepade gånger i benen för att slutligen slängas ner från höga hustak, och striderna sprids in på sjukhusen. På tv visas flera palestinier som förklarar att de skulle föredra en israelisk ockupation istället för att, som nu, måsta vara rädda för att gå ut på gatorna. Tidigare var gazaborna, med all rätt, rädda för Israels vedergällningar efter raketattackerna mot Israel. Rädsla verkar vara en dominerande känsla och drivkraft i den här delen av världen.
Den stora parkeringsplatsen utanför gränskontrollen är öde, så när som på ett tiotal tv-team. En reporter berättar att han kommer från kanalen ”Baby C”. Ahhh, ett spädbarnsperspektiv på konflikten, hinner jag tänka innan jag inser att han kommer från en av de större brittiska tv-kanalerna och bara har en ovanligt grov engelsk accent. BBC och två andra brittiska team är här för att Hamas lovat att den kidnappade brittiske journalisten Alan Johnston ska friges på lördag. Tyvärr sa man inte vilken lördag, så de ljushyade britterna får tillfälle att jobba på sin solbränna ett tag till.
- I’m afraid he wont come today, säger reportern och stirrar uppgivet mot gränskontrollens grindar. Hans rädsla är naturligtvis av en annan typ än den hos de som är direkt inblandade i konflikten.
Ett tv-team från New York har faktiskt funnit ett spädbarnsperspektiv längre bort på parkeringsplatsen. En palestinsk kvinna i fotsid svart dräkt har förgäves försökt ta sig in i Gaza med sitt nio månader gamla barnbarn. De åkte till Jerusalem för en vecka sedan för att operera barnet som är blint och blivit lovat vård i Israel. Nu är hemvägen spärrad och gränsvakterna förklarar att man fått order att inte göra några som helst undantag. En israelisk kvinna erbjuder mormodern att följa med hem i väntan på att gränserna öppnas, men hon är rädd för att bli dödad när hon kommer hem om hon fraterniserar för mycket med fienden.
Häromdagen fick vi ett annat spädbarnsperspektiv på konflikten när två palestinska kvinnor, varav en havande, tillfångatogs när de försökte ta sig in i Israel. De hade förfalskade papper för att besöka israeliska sjukhus, och detaljerade planer på att utföra två självmordsattacker. Nu får de dock planera nya sätt att ta sig in i himmelriket.
Förutom självmordsbombare är Israelerna nu rädda för att islamisterna i Hizbollah ska bli inspirerade av Hamas ”historiska seger” i Gaza. Man ser framför sig koordinerade attacker från Libanon i norr och Gaza i söder, understödda av Syrien och Iran. Egypten delar Israels oro för Hamas seger, som man är rädd ska sprida sig över gränsen där det muslimska brödraskapet under lång tid försökt ta makten från president Mobarak.
Men trots allt fortgår livet här nere, med varierande former av förlamande rädsla. Att leva i Mellanöstern och inte klara av att vara rädd måste vara som att leva i Sverige och vara allergisk mot snö. Men här har man inte ens våren att hoppas på.
