Dumheter blir sällan förnuftigare för att de upprepas in absurdum. Däremot kan idelig upprepning göra att dumheter till slut tas för sanning, speciellt om ingen bryr sig om att säga emot. Ett exempel återfinns i kolumnen Vänsterspalten (VK 18/3) där skribenten upprepar slagord av den brittiske journalisten Robert Fisk:
”Alla pratar i dag om islamism kontra demokrati. Det är inte där skon klämmer. Det handlar om något mycket enklare: rättvisa. Vad palestinierna och arabvärlden önskar är rättvisa… Den typ av rättvisa där oförrätter erkänns och synder sonas på det att fiender ska kunna se varandra i ögonen igen”
Och vilka synder är det då herr Fisk talar om? Är det möjligen Syriens massaker på tiotusentals araber i Hama 1982? Eller måhända ”Svarta september” 1970 då Jordaniens militär dödade tusentals palestinier? Eller handlar det möjligen om att arabländerna låtit de palestinska flyktingar som de själva hjälpt till att skapa, leva i förfärliga flyktingläger i flera decennier? Nej, den stora synden är tydligen upprättandet av en judisk stat på en yta som motsvarar några promille av arabvärldens totala yta. Staten Israels tillkomst för mer än 60 år sedan skulle alltså vara ett större problem för arabvärldens folk än massakrer på den egna befolkningen, bristen på yttrande- och religionsfrihet, kvinnoförtryck och förföljelser av minoriteter. Det är inte bara uppenbart nonsens. Det är ett direkt stöd för arabvärldens diktaturer och teokratier. Att leda uppmärksamheten mot en yttre fiende är en välkänd metod för att minska inhemsk regimkritik, och flera arabledare erkänner att konflikten mellan Israel och arabvärlden använts och fortfarande används på det sättet.
Skribenter som Robert Fisk har dessutom en märkligt selektiv syn på vilka historiska oförrätter och synder som, många decennier senare, rättfärdigar hämndaktioner och oförsonliga krav på upprättelse. Första halvan av 1900-talet var fyllt av krig, massakrer och folkomflyttningar. Både västvärlden och arabvärlden var skyldiga till detta. Men vi ser väldigt få japaner som utför självmordsattacker mot USA som bombade landet sönder och samman i slutet av andra världskriget. Vi ser inte heller tyska terrorgrupper attackera London som hämnd för tiotusentals civila bomboffer. Kanske för att inga engelska terrorgrupper känner ett behov av att återgälda de tyska terrorbombningarna av London under samma period. Vi ser inte heller några judiska terrorgrupper som vill hämnas de hundratusentals judar som slängdes ut från Syrien, Egypten och resten av arabvärlden. Kanske för att tiotals miljoner människor runt om i Europa under samma tidsperiod tvingades lämna sina hem utan att erhålla någon automatisk rätt att återvända. Men det skulle alltså råda ett märkligt undantag för palestinierna som, enligt debattörer som Robert Fisk, har så rätt i sina krav att de mest bestialiska våldsdåd bör bemötas med medömkan och förståelse.
Sådana dumheter har upprepats under mer än 60 års tid men blir inte förnuftigare för det. Och de blir sannerligen inte förnuftigare av att framföras i kulturellt smakfulla arrangemang, även om Robert Fisks ”viktorianska specialitet” tydligen imponerar på VK:s skribent. För varje gång dumheterna upprepas, även av svenska kulturskribenter, förlängs konflikten mellan israelerna och palestinierna. Sådant borde inte förekomma ens i en ”Vänsterspalt” utan borde för länge sedan ha tippats över kanten ner i avgrunden.




