Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna

Dumheter blir sällan förnuftigare för att de upprepas in absurdum. Däremot kan idelig upprepning göra att dumheter till slut tas för sanning, speciellt om ingen bryr sig om att säga emot. Ett exempel återfinns i kolumnen Vänsterspalten (VK 18/3) där skribenten upprepar slagord av den brittiske journalisten Robert Fisk:

”Alla pratar i dag om islamism kontra demokrati. Det är inte där skon klämmer. Det handlar om något mycket enklare: rättvisa. Vad palestinierna och arabvärlden önskar är rättvisa… Den typ av rättvisa där oförrätter erkänns och synder sonas på det att fiender ska kunna se varandra i ögonen igen”

Och vilka synder är det då herr Fisk talar om? Är det möjligen Syriens massaker på tiotusentals araber i Hama 1982? Eller måhända ”Svarta september” 1970 då Jordaniens militär dödade tusentals palestinier? Eller handlar det möjligen om att arabländerna låtit de palestinska flyktingar som de själva hjälpt till att skapa, leva i förfärliga flyktingläger  i flera decennier? Nej, den stora synden är tydligen upprättandet av en judisk stat på en yta som motsvarar några promille av arabvärldens totala yta. Staten Israels tillkomst för mer än 60 år sedan skulle alltså vara ett större problem för arabvärldens folk än massakrer på den egna befolkningen, bristen på yttrande- och religionsfrihet, kvinnoförtryck och förföljelser av minoriteter. Det är inte bara uppenbart nonsens. Det är ett direkt stöd för arabvärldens diktaturer och teokratier. Att leda uppmärksamheten mot en yttre fiende är en välkänd metod för att minska inhemsk regimkritik, och flera arabledare erkänner att konflikten mellan Israel och arabvärlden använts och fortfarande används på det sättet.

Skribenter som Robert Fisk har dessutom en märkligt selektiv syn på vilka historiska oförrätter och synder som, många decennier senare, rättfärdigar hämndaktioner och oförsonliga krav på upprättelse. Första halvan av 1900-talet var fyllt av krig, massakrer och folkomflyttningar. Både västvärlden och arabvärlden var skyldiga till detta. Men vi ser väldigt få japaner som utför självmordsattacker mot USA som bombade landet sönder och samman i slutet av andra världskriget. Vi ser inte heller tyska terrorgrupper attackera London som hämnd för tiotusentals civila bomboffer. Kanske för att inga engelska terrorgrupper känner ett behov av att återgälda de tyska terrorbombningarna av London under samma period. Vi ser inte heller några judiska terrorgrupper som vill hämnas de hundratusentals judar som slängdes ut från Syrien, Egypten och resten av arabvärlden. Kanske för att tiotals miljoner människor runt om i Europa under samma tidsperiod tvingades lämna sina hem utan att erhålla någon automatisk rätt att återvända. Men det skulle alltså råda ett märkligt undantag för palestinierna som, enligt debattörer som Robert Fisk, har så rätt i sina krav att de mest bestialiska våldsdåd bör bemötas med medömkan och förståelse.

Sådana dumheter har upprepats under mer än 60 års tid men blir inte förnuftigare för det. Och de blir sannerligen inte förnuftigare av att framföras i kulturellt smakfulla arrangemang, även om Robert Fisks ”viktorianska specialitet” tydligen imponerar på VK:s skribent. För varje gång dumheterna upprepas, även av svenska kulturskribenter, förlängs konflikten mellan israelerna och palestinierna. Sådant borde inte förekomma ens i en ”Vänsterspalt” utan borde för länge sedan ha tippats över kanten ner i avgrunden.

Media: DN1, DN2, SvD1, VK, DN3, DN4, DN5,

Andra bloggar om: Israel, Gaza, hamas

Grapefrukt och annat från Israel

Köpte häromdagen röd grapefrukt på Coop. Skylten hävdade att frukten kom från Israel och jag genomförde alltså ett av mina sedvanliga stödköp. TRODDE JAG!

Döm om min bestörtning när jag hemma vid skärbrädan upptäckte att klisterlappen på grapefrukten avslöjar ett annat ursprungsland nämligen Turkiet. Nästan tvärtom med andra ord!

Skandalöst, men jag får väl kompensera med stödköp av datorer med Microsofts programvara och Intels processorer. Båda företagen har ju som bekant avancerad forskning och tillverkning i Israel så alla datorer har i princip Israel som ursprungsland.

Ett sionistsäkert alternativ för den pseudomoraliska bojkottningseliten blir diverse trävarianter, se bild.

Andra bloggar om: Israel

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Fred i Mellanöstern

Vad slags ledare är egentligen hamas?

I FN:s säkerhetsråd kritiserade i går FN:s ”Humanitarian Affairs Chief” John Holmes hamas:

”The reckless and cynical use of civilian installations by Hamas and indiscriminate firing of rockets against civilian populations are clear violations of international humanitarian law,”

Sakta men säkert kommer bekräftelser på det Israel hela tiden hävdade under bombingarna: Hamas använder civila byggnader, och även FN-byggnader, för raketattacker och annan militär aktivitet, och detta ledde till de stora civila dödstalen.

Och som om inte eländet var nog, så bröt hamas (eller någon av deras polare) i går vapenvilan med en bomb som sprängde ett israeliskt militärfordon i luften då den patrullerade gränsen mot Gaza på den israeliska sidan. Israeliska soldater dödades och lemlästades, och Israel svarade i dag med att bomba tunnlar i Rafah som används för vapensmuggling men även för livsmedel och medicin till civilbefolkningen. Mindre lyckat för civilbefolkningen.

I dag sköts en raket från Gaza in i Israel. Ingen skadades tack och lov. Som respons på detta stängs gränsövergångarna i Kerem Shalom and Karni. I går transporterade 185 lastbilar in förnödenheter från Israel till Gaza. Nu är det alltså stopp. Återigen dras snaran åt kring halsen på civilbefolkningen, som en direkt följd av hamas agerande.

Är det någon som undrar över varför palestinierna i Gaza lever i misär, och är det någon som tror att det kommer att ändras så länge dom har hamas som ledare? Det ska väl i så fall vara de stolliga svenska aktivister som utan urskiljning kastar sig i famnen på hamas, bara därför att dom är mest anti-israel och anti-usa. Tänk om dom istället givit sitt stöd till palestiniernas moderata krafter som åtminstone på papperet strävar mot en fredlig samexistens med Israel.

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Ynet, Haaretz

Andra bloggar om: Israel, Gaza, hamas

Israel har världens stöd

Rubrikerna under Israels 3 veckor långa operation i Gaza har mestadels fokuserat på påstådda massakrer och övervåld. De demonstrationer vi sett har mestadels fokuserat på samma sak och i allmänhet varit starkt Israelfientliga.

Tidningarnas ledarskribenter och de flesta politiker har dock legat ovanligt lågt i ensidig kritik av Israel. ”Vanligt folk” verkar också ha den klarsynta åsikten att hamas oavbrutna raketbeskjutning EFTER det att Israel lämnat Gaza inte direkt tyder på någon större fredsiver.

De enda som tycks ha problem med världsuppfattningen är marginella debattörer som är så fast i sina ideologiska ramar att dom inte klara av att se klart. Lyckligtvis har dessa tragiska figurer inget att säga till om i politiken, och en läsarskara som i stort sett begränsas till likasinnade kamrater.

Verkligheten är istället att nu, en dag efter det att Israel deklarerat ensidigt vapenstillestånd, sitter ledarna för EUs mäktigaste länder och äter middag med Israels ledare för att närmast fira resultatet av det som skett. Givetvis poängterar man värdet av att våldet nu verkar vara över för tillfället, men det råder ingen tvivel om vem världen ser som sin gemensamma fiende.

Ledarna från England, Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Tjeckien poängterar att raketbeskjutningen från Gaza givetvis måste upphöra och vikten av att förhindra smuggling och en ny uppladdning av hamas vapenarsenal. EU kommer aktivt att medverka i gränskontroll och för att förhindra nya tunnlar för smuggling. Hamas är nämligen inte en normal regim som har rätt till ett väpnat försvar.

De europeiska ledarna kom just från Egypten och samma typ av förtroliga samtal med president Mubarak och palestinierna president Abbas. Andra supportrar är Jordanien, Saudiarabien och givetvis USA. Världen är egentligen ganska klar över vem som är bad guy och good guy för en gång skull.

Israels president Olmert beklagade återigen alla civila palestinska dödsoffer och sa ”Vi ville inte skada dem eller deras barn. Dom är hamas offer”. Frågan är om den saken kommer att kunna ändras eller om det palestinska folket fortfarande kommer att vara de stora förlorarna.

Media: Haaretz, Ynet, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,  DN4, DN5

Andra bloggar om: Israel, Gaza, hamas

Sanningssägaren Gideon Levy

Journalisten Gideon Levy som DN väljer att slå upp stort med en artikel som vädrar Levys förhoppning om att Israels politiker ska ställas inför krigsrätt. Han får naturligtvis tycka vad han vill och gör även det på sina normala plats i tidningen Haaretz i Israel. Där har han under ett flertal år jobbat sig till ett rykte som rabiat skandaljournalist som inte drar sig för att sprida osanningar om Israels agerande i konflikten med palestinierna. När han konfronteras med fakta avslöjar han sin inställning till sitt arbete med kommentarer som ”Detaljerna spelar ingen roll. Problemet är ockupationen”. Man undrar sannerligen om det ses som en merit när man vill publicera sig i DN.

Media: nrg, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Andra bloggar om: Israel, Gaza, hamas

Den israeliska gatan

Konflikten med palestinierna har varit ett konstant dominerande inslag i all israelisk journalistik under åtminstone de senaste 11 åren som jag följt vad som skrivs i åtminstone engelsktalande media. Med säkerhet är det minst lika dominerande i hebreisktalande media, och det har förmodligen pågått sedan tidernas begynnelse alltså 1948 i det här fallet. Och som den dynamiska demokrati Israel är framförs all typer av åsikter. Nya aspekter uppfinns avbrutet, om inte annat för att journalisterna inte ska bli uttråkade av att dag efter dag, månad efter månad, år efter år, skriva om samma gamla konflikt. Huvudingredienserna är i stort sett oförändrade och läsvärda artiklar provar hela tiden nya synvinklar och aspekter. Detta innebär också att all typer av åsikter tillåts föras fram. Extremvänster som extremhöger.

Den israeliska vänstern pulveriserades i stort sett när terrorattackerna tog fart efter de havererade fredsförhandlingarna i Camp David år 2000. Arafat drog i gång en våg med bussprängningar och andra självmordsattentat som fullständigt tog kål på alla illusioner om en fredlig samexistens. Som vanligt har kultureliten svårast att byta åsikter, även när verklighetens realiteter hamrats in i skallen på vanligt folk. Några journalister i denna kulturelit är Amira Hass och Gideon Levy som fortsätter att skriva artiklar som tämligen ensidigt skuldlägger Israel för konflikten med palestinierna.

Det är naturligtvis mer än ok att även denna typ av åsikter förs fram. Det främjar debattklimatet och bidrar till än hälsosam demokrati. Mindre lyckat blir det när dessa extremåsikter vaskas fram och redovisas i svensk media (DN , DN ). Dels för att de ofta innehåller rabiata och israelfientliga åsikter som svenska journalister inte skulle våga publicera i eget namn (om dom mot förmodan skulle ha tillräcklig fantasi för att skriva något liknande). Dels för att det ger sken av att det israeliska folket står för dessa åsikter och att kriget är något som israels högerpolitiker ensamma står för, mot det israeliska folkets vilja.

Inget kunde vara mer fel. De allra flesta israeler anser att Israel var tvungen att göra något åt hamas ständiga raketattacker. Det gäller över hela den politiska skalan från vänster till höger. Frågan om övervåld har för länge sedan överskuggats av andra hänsyn. Inför valet mellan att låta sina egna barn utsättas för slumpmässiga raketattacker, och att bomba skiten ur de som skjuter raketerna har valet blivit allt enkelt. På samma sätt som det var enkelt för engelsmännen att bomba tyskarna sönder och samman i slutskedet på andra världskriget. Eller för amerikanerna att pulverisera japanerna efter attacken mot Pearl Harbor. Men jämfört med dessa attacker är de israeliska så försiktiga att engelska eller amerikanska generaler skulle ställts inför krigsrätt om dom provat något liknande i sina konflikter. Och detta på grund av att alltför många egna soldaters offras i onödan för att hålla nere fiendens civila förluster.

Tramset om att ”palestinska liv inte är värda lika mycket som israeliska” är bara alltför tröttsamt. Det är klart att palestinska liv är mindre värda för israelerna som är i krig med palestinierna. Har ens en naiv svensk aktivist trott nått annat? Krig är ett helvete för alla inblandade, men det innebär inte att skulden automatiskt hamnar på den part som, för närvarande, har det militära övertaget. De ledande politikerna i Israel, USA, Tjeckien, Danmark (och flera andra som dock är för populistiska för att våga redovisa sin egentliga åsikt), Egypten, Jordanien, Palestinska myndigheten, Saudiarabien m.fl. har konstaterat att skulden för konflikten i Gaza ligger på hamas som återupptog raketattackerna. Man undrar verkligen vilken hemlig information den svenska anti-israeliska mobben har tagit del av för att komma till rakt motsatt åsikt.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Andra bloggar om: Israel, Gaza, hamas

Varför Israel förlorar mediekriget

”Även medierna vapen i kriget” är överskriften till en artikel om propaganda­kriget om Gaza i SvD i dag. Vinklingen är att presentera Israel som den starkare parten genom att peka på den nyinrättade informationsbyrå som styr det officiella utflödet av information från de israeliska myndigheternas sida. Och budskapet är naturligtvis det klassiska: Israel har de bästa resurserna men förlorar ändå eftersom man har fel i sak, trots att man manipulerar informationen. Att häva ur sig detta utan att med ett enda ord nämna Pallywood är skrattretande dålig journalistik. Från den palestinska sidan har media i många år blivit matad med manipulerad information. Se tex här och här.

Att Israel inrättar en informationsbyrå är sannerligen inte en dag för tidigt. Men den främsta orsaken till att israel förlorar mediekriget är framför allt att finna hos journalisterna som väljer vad dom ska skriva om. Dom har i 8 års tid kunnat besöka innevånarna i Sderot som levt och lever i skräck för raketer från Gaza. Där finns orsaken till Israels attack mot Gaza och hamas. Man har även kunnat berätta om den omfattande vapensmugglingen från Egypten som givetvis varit helt avgörande för att raketbeskjutningen kunnat pågå i sådan omfattning så länge. Man har även kunnat tala om för sina läsare att även Egypten ansett att hamas i Gaza varit så osmaklig att man hållit gränsen stängd. Men istället för att berätta om allt detta har man valt att köpa den palestinska medieversionen; att Israel ensam är ansvarig för blockaden av Gaza och att stackars hamas skjuter med sina hemmasnickrade raketer mot den övermäktiga ockupationsmakten eftersom det är det enda dom kan göra för att värja sig.

Nu när kriget är i full gång kommer denna information fram men dränks i bilderna av blodiga offer från Gaza.

Trots att journalisterna missat totalt i detta ansvar för att beskriva orsakerna till konflikten så känns det som att gemena man fattar galoppen ganska bra. Man inser att inget land accepterar att bombarderas med raketer dag efter dag, och man inser att hamas vill förinta Israel och att det inte är ett speciellt fredsälskande beteende. Tyvärr finns även väldigt många människor som inte fattar detta och förutsättningslöst utser Israel till skurken eftersom det dör fler palestinska barn. Mänskligt men inte särskilt djupsinnigt. Det är dessa människor vi ser marschera tillsammans med hatiska och rasistiska hamasanhängare på Sveriges gator i demonstrationerna mot kriget i Gaza.

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2,DN3, DN4, SvD3, svD4,

Avtal på g

En plan för vapenstillestånd börjar sakteliga skymta i kulisserna. Frankrikes president Sarkozy säger att ett avtal inte är långt borta, efter att han samtalat med bl.a. Egyptens president Mobarak.

Centralt för det som diskuteras är bevakade men öppna gränser mellan Gaza och Israel samt mellan Gaza och Egypten. De senare ska, med internationell hjälp, bevakas för att förhindra vapensmuggling som annars skulle möjliggöra för hamas att åter bygga upp sitt vapenförråd. Bevakning ska även ske till sjöss utanför Gazas kust.

Gränsen i Rafah, mot Egypten, skulle bevakas av hamas och/eller fatah, Egypten, och möjligen EU.

Raketbekjutningen från Gaza skulle, liksom Israels närvaro i Gaza också stoppas som en del av avtalet. En internationell övervakningsstyrka lik UNIFIL i Libanon diskuteras också.

Med ett sådant förslag skulle hamas kunna hävda att deras krav på öppnade gränser tillgodosetts. Det skulle naturligtvis också vara enormt välkommet för Gazas befolkning.

Hamas skulle naturligtvis hävda att dom stod emot Israels attack och är de stora segrarna.

Israel skulle uppnå flera saker: Raketbeskjutningen stoppas. En fungerande internationell övervakningsstyrka kan göra eventuella överträdelser av hamas mer synliga och möjligheterna till att protestera internationellt skulle öka. En icke försumbar effekt skulle vara att skulden för ”belägringen” skulle delas med Egypten. Gränsen mellan Gaza och Egypten är redan nu kontrollerad av Egypten även om det inte så ofta framgår i media. Men om den nu skulle öppnas ”permanent”, för att sedan stängas av Egypten så skulle det framgå att inte bara Israel anser att hamasstyrda Gaza inte följer spelreglerna.

Förlorarna, förutom de som dött i konflikten, lär bli Egypten och kanske Fatah, mycket beroende på hur illa tilltygade de är efter israels attacker.

En variant som också tydligen diskutera är att strunta i att öppna gränserna och bara se till att det inte sker någon vapensmuggling från Egypten. Tillräckligt tilltalande för Israel, men inte alls för hamas. Och definitivt inget att vinna för Gazas befolkning, såvida det hela inte leder till att hamas försvagas vilket ju i sig vore mycket goda nyheter för palestinierna.

I vilket fall som helst verkar det ”internationella samfundet” ha ett helt annat intresse av att lösa dessa problem nu när Israel manglar över Gaza med både bomber och markstyrkor. Om allt detta leder till att raketbeskjutningen upphör, hamas möjligheter att få in nya vapen minskar, och internationella styrkor bevakar vad hamas gör, så har Israels militära aktion varit enormt lyckad!  Synd bara att det skulle  krävas allt detta våld för att det skulle komma till stånd. Och än har vi ju faktiskt inte sett någon överenskommelse.

Media: Haaretz, Ynet, SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4,

Andra bloggar om: Israel, Gaza, hamas

En värld av pacifister

Över hela världen protesterar folk mot striderna i Gaza. Man kräver att Israels attacker mot Hamas omedelbart stoppas och skriker massaker och folkmord åt vänster och höger.

Tänk att världen består att så många pacifister. Helt plötsligt!

För visst måste det handla om pacifism. Att Israel försöker avväpna en fiende som har svurit att inte vila förrän Israel är utplånat, och som i flera år mer eller mindre dagligen skjutit raketer mot civila områden verkar ju inte ses som någon förmildrande omständighet. För en from pacifist är det kategoriskt fel att döda!

Eller är det verkligen det? Alla dessa pacifister verkar ju bara kännas vid sin höga moral när bilder av döda palestinska barn trycks upp framför näsan på dom. Var bilderna från Kongo, Darfur, Somalia eller Sri Lanka inte tillräckligt skarpa eller vad är anledningen till att vi inte sett några massdemonstrationer för att stoppa dessa konflikter? I fall det handlar om bristande information: konflikterna i vart och ett av dessa områden har skördat fler offer än konflikten mellan Israel och hela arabvärlden gjort sedan staten Israel bildades!

Dubbelmoral är det trevligaste man kan kalla det. Och antisemitism något av det otrevligaste. Helt klart är att stora delar av de som protesterar gör det utifrån antisemitiska ståndpunkter. Och de övriga lallar glatt med som nyttiga idioter gjort i alla tider.

För Israels del handlar striderna om att försvara sina medborgare som är besvärade av att bombarderas med raketer hela tiden. De som inte tycker att det är ett tillräckligt bra argument måste uppmanas att se längre än näsan räcker: Läser man hamas stadgar och ser hur de bygger upp sina vapenlager och hur de skickar sina jihadister på träningsläger till Iran så är det solklart. Hamas gör allt som står i deras makt för att bygga upp sin förmåga att ta kål på så många judar som möjligt. Israel agerar nu för att rädda dessa människoliv, kanske hela staten Israels existens. Fortfarande inte tillräckligt bra skäl?

Hamas representerar en fascistisk islamistisk rörelse som borde skrämma skiten ut varje fritt tänkande människa. Det gör att man undrar hur pass fritt tänkande människor de som demonstrerar och protesterar egentligen är.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN5, SvD5, SvD6, DN5, DN6 , SvD7, SvD8, DN7, DN8, SvD9, DN9, SvD10, DN10, DN11, SvD11, SvD12

Andra bloggar om: Israel, Gaza, hamas

FN och Israel överens – för en gångs skull

Enligt Robert Serry, FN:s speciella sändebud i Mellanöstern, innehåller en lösning på konflikten bl.a. detta: bägge parter förbinder sig ett respektera ett vapenstillestånd, utländska observatörer, permanent öppnade gränser till Gaza och att Abbas palestinska myndighet återtar makten i Gaza.

En internationell FN-ledd observationsstyrka skulle då övervaka att inga raketer avfyras mot Israel och att inga fler vapen smugglas in i Gaza.

Det låter som ett alldeles utmärkt förslag. Synd att det inte kom lite tidigare så hade vi sluppit en massa elände i Gaza. Israel syfte med sina aktioner är nämligen detsamma: att se till att inga fler raketer skjuts mot Israel och att vapensmugglingen upphör. Om hamas dessutom tappar makten så är det bara fint.

Israel är positiv till en internationell observationsstyrka medan hamas motsätter sig idén.

Men hur skulle FN kunna få ihop en observationsstyrka. Vem i all världen är beredd att övervaka hamas raketramper och vapentunnlar? FN kanske kan skicka ISMs käcka volontärer? Men frågan är vem vi ska skicka för att övervaka ISM…

Hursomhelst är det intressant att både Israel, Egypten, Saudiarabien, Jordanien, Palestinska myndigheten, EU, USA och FN har samma låga tankar om hamas. Dom har snart bara Iran och svenska tokbloggare att ty sig till.

Media: Reuters, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Vad är ett proportionerligt svar på ett hot om att förintas?

Favoritargumentet mot Israels agerande i Gaza verkar just nu vara Proportionalitet. Israels agerande i Gaza anses inte vara proportionerligt och ska därför fördömas, ensidigt och utan förbehåll.

Först och främst ska konstateras att sådan argumentation handlar om retorik; värderingar, subjektiva åsikter, och inte några absoluta sanningar. Det finns ingen ”internationell lag” som kategoriskt klassar militära aktioner med civila offer som krigsförbrytelser. Det som är olagligt (Romfördraget) är om man medvetet attacker civila, eller om de förväntade civila förlusterna klart överstiger de förväntade militära vinsterna med en attack. Detta benämns proportionalitet. Men i den vardagliga debatten avses vanligen något annat; att attacken ska stå i proportion till anledningen till attacken. I bägge fallen finns dock stort utrymme för bedömning och tolkning av sakförhållandena. Vissa bloggare och debattörer verkar medvetet överse med detta faktum.

Och hur i all världen strider man proportionerligt mot en part som, enligt sina stadgar, vill utplåna en, vägrar att förhandla om fred, oavbrutet skjuter raketer över gränsen, och själv gömmer sig och sina vapen i civila områden? Ska man bara bomba varannan avskjutningsramp som man upptäcker, ska man bara döda exakt lika många som fienden dödat, ska man gå in med marktrupper för att göra striden mer ”rättvis”? Eller ska man vänta till hamas insmugglade vapen är så många och så avancerade att det blir en strid mellan jämnstarka parter? Eller tills Iran bistår hamas med kärnbestyckade raketer mot Tel Aviv? Vad är ett proportionerligt svar på ett hot om att förintas? För oss som levt i snart 200 år utan krig låter kanske de hoten som harmlöst munväder. Men Israel är dessvärre omgivet av länder vars diktaturregimer i varierande grad stödjer idén om att ”störta judarna i havet”, och, medvetenheten om och kraften att agera mot sådana hot är helt avgörande för att Israel fortfarande existerar.

Varje dödsoffer är givetvis en tragedi, men skuldfrågan i en konflikt avgörs inte genom att räkna antalet döda på bägge sidor.

Israel  lämnade Gaza sommaren 2005. Man lämnade ett av de två områden som palestinierna kämpat för i 60 år och möttes av en konstant svärm av raketer. Det om något borde betraktas som oproportionerligt!

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2

Jag har förmånen att säga sanningen

Tjeckien, som tar över ordförandeskapet i EU nästa år försvarar Israels attack mot hamas i Gaza. Utrikesminster Schwarzenberg säger bl.a.:

Varför är jag en av de få som uttrycker förståelse för Israel?… Jag har förmånen att säga sanningen!

Man måste kanske vara utrikesminister för att vara så kaksig, men det är onekligen så att man känner igen sig lite :/

Men det är inte bara Tjeckiens utrikesminister. Min känsla är att omvärldens negativa åsikter om Israels agerande i konflikten har mattats avsevärt sedan hamas tog över makten i Gaza. Bara blinda dårar tvekar om vem som är vän och fiende när valet står mellan en uttalat antisemitisk, islamistisk organisation och …. tja egentligen vad som helst. Oavsett vad man tycker om Israels agerande i konflikten så måste varje normalt funtat människa inse att hamas är inte någon man bör heja på i första taget.

Och om man känner till det som föregick Israels anfall så vet man att hamas spydde hundratals raketer mot Israel så fort vapenvilan löpte ut den 19:e december (och tom. innan det…), och man inser också att en demokrati måste agera på något sätt för att få slut på sådana attacker. Ok, man kan kritisera Israel för ”övervåld”, men inser samtidigt att gränsen för detta inte är huggen i sten utan beror på situationen. Och hur många utanför det direkta skeendet kan egentligen de detaljer som avgör hur många flyganfall Israel kan utföra innan det bör klassas som övervåld?

I övervåldsdiskussionen måste man ta hänsyn inte bara till raketattackerna, utan även den uppladdning av vapen som hamas, i strid med vapenvilan, genomfört med oavbrutna smugglingar via tunnlarna från Gaza. Det kan inte vara meningen att Israel måste vänta tills hamas har en övermäktig armé innan man har rätt att slå tillbaka. FN:s sedvanliga ”fördömande av våldet” och uppmaning om vapenvila ekar av naivitet långt över gränsen till dumhet.

Slutligen är det glädjande att alla äntligen får läsa om att blockaden av Gaza inte enbart utförs av Israel. Gaza har, som alla vet, en gräns mot Egypten. Gränsövergången har inte styrts av Israel sedan Hamas övertagande av makten! Oavsett hur gärna de anti-israeliska agitatorerna vill skylla allt på Israel så har naturligtvis Egypten haft möjlighet att öppna gränsen för både hjälptransporter, handel och annan trafik. Om dom velat. Dom är dock inga blinda idioter heller, och anklagar nu öppet hamas för det som sker i Gaza. Jordaniens och Saudiarabiens regimer ger inte heller hamas sitt helhjärtade stöd. Dom är nämligen inte heller blinda idioter, åtminstone inte i detta avseende.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4 DN5, DN6, SvD5, SvD6 ,SvD, DN, SvD, DN,

Andra bloggar om: Israel, Gaza, hamas

Bakom den humanitära masken

De nordiska länderna vill ofta se sig själva som moraliska föredömen och ländernas politiker uttrycker ofta moraliskt grundade fördömanden rörande konflikten mellan israelerna och palestinierna. I den engelskspråkiga boken ”Behind the humanitarian mask – the Nordic Countries, Israel and the Jews” (Jerusalem Center for Public Affairs/Simon Wiesenthal Center, 2008, 256 sidor) beskrivs var de nordiska länderna står i fråga om antisemitism och antiisraelism. Efter en inledande översikt av redaktören Manfred Gerstenfeld återfinns artiklar av ett tiotal internationella politiker, skribenter och akademiker. Den politiska agendan torde vara att påvisa hur dubbelmoral och lögner vridit såväl den politiska som den mediala scenen i en starkt anti-israelisk riktning. Artiklarna håller en genomgående hög kvalitet och är utpräglat faktabaserade utan alltför många känslomässiga eller obelagda påståenden.

Beträffande vår upplevt höga moral påminns läsaren om ett antal komprometterande fakta. Såsom Norges beteende under andra världskriget, när ”Judar föstes ihop och skeppades iväg till sin död samtidigt som deras grannar lugnt satt i sina kök och åt kjøttkaker”. Mindre känt är kanske resultatet av en nyligen utförd bedömning av olika länders hantering av nazistiska krigsförbrytare från andra världskriget. Sverige och Syrien var de enda två länder som fick betyget ”icke godkänt”. Gerstenfeld fortsätter med att ifrågasätta med vilken rätt länder som själva levt i fred i hundratals år självsäkert uttalar sig om hur Israel, som i 60 års tid befunnit sig omgivet av länder och folk som i varierande grad strävat efter att ”störta judarna i havet”, ska bete sig. Som exempel på hur oinsatta vi är i livets realiteter ges det faktum att det tog 24 timmar innan statsministern i Sverige ens blev informerad om att 543 svenskar dödats i en tsunami i Thailand år 2004. Om Norge får vi läsa att 99% av alla rån på landets gator aldrig klaras upp. Hur skulle ett land som bara klarar upp 1% av alla rån kunna motstå de vågor av terrorism och självmordsattacker som Israel har att hantera, frågar sig en av artikelförfattarna. Att sådana länder överhuvudtaget vågar uttala sig om hur Israel ska hantera självmordsbombare eller raketattacker ses som ofattbar arrogans.

Gränsdragningen mellan antisemitism och antiisraelism är känslig och ofta omtvistad. Boken tar sin utgångspunkt i EU:s definition av begreppet antisemitism som bla inkluderar följande: ”…tillämpa dubbla måttstockar genom att av Israel kräva mer än man kräver av något annat demokratiskt land”. Boken ger en rad exempel på hur uttalanden av framförallt norska och svenska politiker därigenom hamnar i antisemitfacket. De nordiska kyrkornas roll beskrivs som mestadels kraftigt anti-israelisk och i vissa fall tom. klart anti-semitisk. Historiskt ses den rabiate judehataren Martin Luther som en av orsakerna, och hans arv är, enligt Gerstenfeld, väl förvaltat av kyrkans män i flera av de nordiska länderna.

En annan attityd hos ”den nordiska eliten” är något som i boken kallas ”humanitär rasism”. Med det begreppet avses att man fråntar en etnisk eller nationell grupp ansvaret för sina handlingar. Det synsättet används tex. när det palestinska folket inte ses som fullt ansvariga för vare sig raketattacker eller självmordsbombningar. Anledningen anges istället vara ”desperation” eller ”vanmakt”, något som i rasistisk anda ses som okontrollerbara drifter som inte kan styras av rationellt eller moraliskt tänkande. Ett annat exempel är när Israel gavs skulden för att hamas och fatah våren 2007 hamnade i väpnad konflikt med varandra. Ytterligare ett exempel på humanitär rasism är uttalanden av f.d. utrikesminister Jan Eliasson som, under kriget mellan Israel och Libanon, upprepade gånger uttryckte oro för att Israels agerande skulle leda till en radikalisering av hizbollahgerillan.

Antiisraelism beskrivs som starkast och flitigast uttalat hos vänsterpolitiker. Som exempel på hur dubbla måttstockar ofta använts av svenska socialdemokrater, ges Pierre Schori som prisade Arafat för sin ”flexibilitet” och beskrev terrorattackerna som ”meningslösa”. Israels hämndaktioner beskrevs däremot som ”avskyvärda terrorhandlingar”. Sten Andersson sa i ett tal i riksdagen 1988 att Israels mål var att annektera de ockuperade områdena och att fördriva den palestinska befolkningen. Om inte förr, så kan man tjugo år senare se att detta var felaktigt och, enligt boken, en medveten ”demonisering” av Israel.

Decennier av sådana ensidiga uttalanden från landets politiska, kulturella och mediala elit ska ha resulterat i en allmänt anti-israelisk atmosfär som mindre informerade människor accepterar och upprepar, helt enkelt därför att det är bekvämt. Även de som borde veta bättre påverkas. Som exempel ges f.d. utrikesminister Laila Freivalds som kritiserades starkt för ett uttalande där hon sa ”Jag är en israelvän men jag är också en palestinavän”. Att beskriva sig som israelvän passade inte alla socialdemokratiska partikamrater och hon ändrade sig raskt till samma ensidigt antiisraeliska hållning som hennes företrädare Anna Lind haft. Även en högerledare som Carl Bildt får en släng av sleven med hänvisning till hans jämförelse av hamas och likudledaren Netanyahu, som förvisso är en hök med israeliska mått mätt, men som svårligen kan mäta sig med hamas, som gärna talar om vikten av att döda alla judar.

Medierapporteringen i de nordiska länderna beskrivs, föga förvånande, som starkt anti-israelisk. Som belägg återges en undersökning om mediarapporteringen från kriget mellan Israel och Libanon år 2007. Av de artiklar som publicerades på kultursidorna var 77% anti-israeliska. Som delförklaring får vi veta att den svenska journalistkåren har en kraftig vänstermajoritet. 37% röstar på endera miljöpartiet eller vänsterpartiet, som båda är starkt anti-israeliska i sin politik.

Så är boken ett exempel på paranoida judar som skriker ”antisemit” åt allt och alla som vågar kritisera Israel? Eller är den en värdefull sammanställning av antisemitism, antiisraelism och ensidig och partisk medierapportering i de nordiska länderna? Tja, förmodligen bägge delarna. Boken pekar på hur ett ensidigt urval i nyhetsrapportering är en förrädiskt effektiv form av propaganda. Samtidigt är boken själv ett exempel på exakt samma fenomen. Men, till skillnad från de mesta vi normalt får läsa och se i media, är boken föredömligt faktaorienterad med utförliga källhänvisningar. Vi väntar med spänning på en motsvarande produkt med den andra sidans perspektiv, förslagsvis framtagen av några tillräckligt paranoida araber.

Intressanta länkar: DN, SvD

Hamiltons Halalskakning

Det blev en hätsk debatt efter programmet Halal-tv där de tre muslimska kvinnliga programledarna vägrade ska hand med en av gästerna, Carl Hamilton.

Jag ser tre aspekter på det som skett:

Först och främst: Givetvis får var och en avgöra om man vill skaka hand eller inte. Och om man har bacillskräck eller en djup religiös övertygelse som säger åt en att inte skaka hand så bör man för sin egen skull tala om hur det förhåller sig och varför man agerar som man gör.

Det handlar om ödmjukhet. Hamilton upplevde tydligen brist på detta, det var snarare han som utpekades som den felande parten när han insisterade på att skaka hand. Rätten att inte ta någon i hand handlar inte om religionsfrihet. Du kan vägra skaka hand med en man för att du inte gillar honom eller för att han har politiska åsikter du inte gillar. Eller för att han är man. Eller homosexuell. Eller för rik. Men mannen i fråga har samtidigt rätt att reagera och tolka beteendet enligt eget huvud. Och här i Sverige tolkas det oftast som en skymf att inte skaka hand när man träffas, såvida man inte förklarar sitt beteende på ett acceptabelt sätt.

Om man bara stolt deklarerar att ens religiösa uppfattning innebär att man inte skakar hand med främmande män, så har Hamilton dessvärre rätt i att man, givetvis bildlikt, riskerar att bli förpassad till en jordhåla. Dvs., man blir inte accepterad av det svenska samhället.

Den andra aspekten handlar om integrationen av invandrare i Sverige. Jag tror det var mest därför Hamilton blev så upprörd. Han har ju engagerat sig i detta i flera år och ser en misslyckad integrationspolitik när andra generationens invandrare inte ens kan ta honom i hand. Är svenska muslimer religionen lika trogen i andra frågor är det sannerligen ett oroande tecken. Här handlar det om att våga rangordna vårt svenska sekulära samhälle och ett samhälle som mer eller mindre styrs enligt islamistiska principer. Det är fel att gömma sig bakom tramsig kulturrelativism och ett klämmigt bejakande av ett mångkulturellt samhälle.

En tredje aspekt som inte diskuterats så mycket är lämpligheten att låta tre djupt troende muslimska damer vara programledare för ett tv-program. Dilba Demirbag-Sten undrar ”Kan vi förvänta oss Kosher-tv ledd av tre ortodoxa judiska kvinnor, Livets ord-tv ledd av Ulf Ekman eller rent av Sd-tv med Jimmie Åkesson? Troligtvis inte”.

I fallet Halal-tv hade det varit lämpligare med neutrala programledare, som sett som sin uppgift att belysa olika aspekter av känsliga och kontroversiella frågor. Då hade vi kanske fått reda på varför bara två av de tre troende muslimska kvinnorna har problem med handkontakt med främmande män. Det är tydligen inte inbyggt i Islam utan en fråga om tolkning (alltså vilken imam man har överlämnat sitt liv åt) (läs mer här). Detta hade sannerligen varit intressant att få utrett i programmet! Utan en objektiv programledare handlar det mer om opinionsbildning, något som public service-tv inte ska ägna sig åt.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om islam, muslimer, handskakning, integration, hamilton, halal-tv, tv

Silade kameler

Det svenska företaget Assa Abloy köpte år 2000 en fabrik som ligger i den israeliska bosättningen Ariel på Västbanken. Sent omsider har några svenska, klassiskt antiisraeliska, organ kommit underfund om det hela och gått ut med pressmeddelanden som svalts med hull och hår av svensk media. Man anammar tex. språkbruket ”illegala bosättningar”, något som normalt brukar reserveras för de små installationer som judiska fanatiker envisas med att sätta upp, till förtret för både israeliska politiker och militären. I fallet Ariel, där Assas fabrik alltså ligger, handlar det däremot om en sekulär stad på omkr. 17.000 innevånare. Den ligger nära den ”gröna linjen” som betraktas som ungefärlig gränslinje mellan Israel och en framtida palestinsk stat. Man bör dock notera att denna gräns inte är fastslagen ännu, och allt tyder på att stora bosättningar som Ariel kommer att tillfalla Israel i en eventuell uppgörelse. Vi har fått höra flera sådana förslag från den israeliska sidan på sista tiden.

I pressmeddelandet från Diakonia upprepas en gammal missuppfattning. Man skriver att ”det svenska företaget bidrar till att motverka fredsprocessen, eftersom bosättningspolitiken är ett av de största hindren för denna process”. Detta är synnerligen felaktigt (som jag bla. påtalat här). Palestinierna kan få uppemot 97% av Västbankens mark utan att Israel behöver evakuera de stora bosättningarna.

Som vanligt kan man fråga sig om anledningen till att just Israel kritiseras. Vi behöver inte röra oss speciellt långt från Västbanken för att finna länder och regimer med vilka svenska företag gladligen samarbetar. I Saudiarabien, med dess islamistiska regim, arbetar svenska byggföretag så att det knakar. Volvo, ABB, Lundin Mining och Astrazeneca är samtliga aktiva i Iran. Svenska företag agerar (detta har möjligen just upphört) i Sudan, trots massmorden i Darfur. Vilket stöd för mänskligt lidande innebär dessa affärsaktiviteter, och hur ska dom jämföras med en låsfabrik på Västbanken? Och framför allt: När får vi se våra kristna organisationer protestera mot allt detta?

Media: SvD, DN, DN

Andra bloggar om: Israel

Har Ahmadinejad fått pippi?

Iran påstår sig ha arresterat (!) två duvor utrustade med ”metallringar och osynliga trådar” i närheten av en av sina anläggningar för upparbetning av kärnbränsle. Duvorna påstås vara utsända av främmande makt för att spionera på de iranska kärnprogrammet. En duva fångades i närheten av en staden Kashan i Isfahanprovinsen.

Det är i så fall inte första gången dessa fredens symboler används för militära uppdrag. Kamerabestyckade duvor användes redan under första världskriget och under andra världskriget användes de flitigt för att skicka meddelanden till och från ockuperade områden, bl.a. mellan Frankrike och England. Flera av dessa duvor belönades, tillsammans med andra tappra kollegor från djurriket, med Dickinmedaljen.

I fjol fångade iranska säkerhetstjänsten 14 ekorrar utrustade med kameror, GPS och annan utrustning.

Ödet för det nu tillfångatagna duvorna i Iran är än så länge okänt. Om Ahmadinejad ser duvorna som en del av den judiska världskonpirationen lär dom halshuggas på torget i Teheran.

Media: SvD, DN

Andra bloggar om: Israel, Iran

Det börjar med judarna,men det slutar aldrig med judarna

1981 bombades kärnreaktorn Osirak utanför Bagdad av israeliska flygvapnet. Reaktorn, som Irak hävdade var för civilt bruk, förstördes innan den ens tagit i drift. Efter attacken fördömdes Israel av i stort sett alla länder.

Några år senare insåg de flesta västpolitiker att Israels attack var en välgärning för världen. Irak, med sina enorma oljetillgångar, behövde naturligtvis inget civilt nukleärt program utan Saddams mål var kärnvapen. Hur de hade kunnat påverka Saddams krig i Kuwait och Iran vill helst ingen tänka på.

För ett drygt år sedan attackerade israeliska bombplan det som verkar ha varit nukleära mål i Syrien (DN). De internationella protesterna mot Israels attack var sparsamma, tom arabvärlden tackade troligen “den lille satan” för att ha gjort smutsjobbet.

Frankrike, som hjälpte Saddam med Osirakreaktorn och hade lönsamma affärsintressen i Irak, har också lärt sin läxa och kritiserar nu skarpt Iran för dess kärnprogram. Man vill ha fler FN- sanktioner, men den här gången är det Ryssland som har alltför lönsamma affärer med Iran för att låta förnuftet råda.

Enligt tidningen Guardian övervägde Israel i våras att anfalla Irans kärnanläggningar. USA stödde inte idéen av rädsla för vedergällningar mot amerikansk miltär i Irak och Afganistan, samt mot trafiken i Persiska viken. Dessutom bedömdes det omöjligt att slå ut samtliga iranska anläggningar i en kortvarig attack. Resten av EU väntar på förhandlingslösningar i vanlig ordning.

Och FN gör som vanligt bara saken sämre. Ahmadinejad fick häromdagen hålla ett osande anti-semitiskt tal för Generalförsamlingen, och mötes av kraftiga applåder och en omfamning av den nye generalsekreteraren Miguel d’Escoto Brockmann. Man diskuterar nu en begäran från Iran att bli medlem i Säkerhetsrådet. Det vore sannerligen ett bottennapp för FN om välkomnar Iran, som öppet propagerar för att Israel ska ”förintas från kartan”.

Måhända litar världen på att Israel gör det som alla egentligen vet måste göras, men som ingen vill smutsa ner händerna med. Israel står som en säker första utpost. Så länge som det landet inte attackeras kan Väst känna sig lugn. Trots all försäkran om att det ”aldrig ska hända igen”, så lämnar man i praktiken Israel ensam med en gigantisk fiende som vill förinta landet. I fall Israel svarar med en attack mot iranska kärnanläggningar så kommer Väst dessutom att fördöma Israel i skarpa ordalag. Det är inte bara oerhört omoraliskt utan även oklokt från en rent egoistisk synvinkel. Från historien borde man lärt sig att det börjar med judarna, men det slutar aldrig med judarna.

Bilden: Osirakreaktorn after Israels attack 1981.

Andra bloggar om: Israel, Iran

Inget hopp om fred

Palestiniernas president Abbas tackar i dag nej till ännu ett generöst förslag från Israel. Därigenom sällar han sig till, den iofs korta men konsekvent åsneaktiga, raden av palestinska ledare som vägrar att se möjligheterna till att avsluta konflikten med Israel.

Enligt förslaget skulle en palestinsk stat bildas på en yta motsvarande 98% av det område man nu stridit om i över 60 år. I tillägg skulle man få en passage mellan Gaza och Västbanken på israelisk mark. Låter inte det som en intressant erbjudande som varje ansvarskännande palestinsk ledare borde välkomna? Åtminstone med ett motbud som ligger i närheten av det erbjudande man just fått?

Men ack nej. Istället förklarar Abbas talesman att förslaget är ”a waste of time”… Man kräver nämligen HELA det område som inringas av den ”gröna linjen”, alltså gränslinjen före kriget 1967. Suck…

Men palestinierna har faktiskt tackat nej till BETYDLIGT bättre erbjudanden. Peelkommisionens förslag 1937 innebar en arabisk stat (palestinerbegreppet användes ju inte på den tiden) på cirka 75% av hela det brittiska mandatet, dvs den yta som nu är staten Israel, Västbanken och Gaza.

Sen har vi ju Clintons famösa erbjudande från år 2000 som var något sämre än dagens förkastade förslag på 98%. Ligger det kanske någon sanning i påståendet att ordet ”kompromiss” inte har någon exakt motsvarighet i det arabiska språket?

Och för ordningens skull: förslaget handlar naturligtvis om 98% av HELA det område man bråkar om. inte någon mindre del som andra upphetsade bloggare yrar om.

Media: SvD, Haaretz, SvD2

Andra bloggar om: Israel, Palestina, Västbanken

Rasdiskriminering i Israel

Tidningen Ynet avslöjar att den israeliska varuhuskedjan Home Center har ett rabattsystem som ger 10% rabatt till kunder med lämplig etnisk tillhörighet. Kassörskan trycker i hemlighet på rabattknappen, och vips så har kunden fått en rabatt som andra kunder med annan etnicitet alltså går miste om. Ett klart fall av diskriminering med andra ord!

Men detta har vi ju hört förut eller hur? Att Israel diskriminerar sin arabiska minoritetsbefolkning. Dags att plocka fram plakaten med Stoppa Israels apartheidpolitik!

Saken är bara den att rabatten i det här fallet enbart ges till ARABISKA kunder. Inte till judar. Alla araber får alltså 10% rabatt i alla Home Center-butiker i Israel. Men detta verkar ha pågått under en längre tid utan att väcka alltför stor uppmärksamhet i Israel.

Att händelsen inte uppmärksammas utomlands är tråkigare. Föreställ er hur det hela skulle ha rapporterats om det visat sig att JUDAR får handla mat billigare än araber i Israel. Men nu handlar det alltså om positiv diskriminering av araber i Israel, och det passar inte in i den svart-vita bilden som media föredrar att förmedla om Israel. Därför kan ni alltså bara läsa om det i en israelisk tidning, och här naturligtvis.

Andra intressanta bloggar om: Israel

Media: DN, SvD

Myten om Bosättningarna

I VK Debatt 2008-06-23 har Göran Burén rätt i att även Israelvänner kan ha svårt för att försvara eller ens förstå Israels bosättningspolitik. Det förstnämnda därför att bosättningarna, hur man än vänder och vrider på det, mestadels byggs på mark som för eller senare kommer att hamna i palestinsk ägo. Det sistnämnda därför att de senaste decenniernas ledande politiker i Israel, allt ifrån Ariel Sharon till nuvarande premiärminister Olmert, uttryckligen instämmer i detta. Orsaken till att bosättningarna trots detta tillåts expandera är dock inte någon form av dold agenda såsom Burén framställer det. Det handlar istället om den inrikespolitiska situationen i Israel, kombinerad med oavbrutet palestinskt våld.

Det politiska systemet i Israel tillåter alltför små partier i riksdagen, Knesset. Detta leder till att alltför många partier kommer i vågmästarroller som hela tiden utnyttjas, framför allt av bosättarvänliga partier. När dessutom palestinierna belönade Israels utmarsch från Gaza år 2005 med dagliga kaskader av raketer från just Gaza blir det naturligtvis väldigt svårt att argumentera för fortsatt evakuering av bosättningar. Att i det läget propagera för evakuering av bosättningar på Västbanken blir naturligtvis så löjligt att det skulle innebära politiskt självmord att ens försöka. Att värja sig mot bosättningarnas expansion blir av samma anledning politiskt svårt. Situationen kan delvis liknas vid de moderata palestiniernas försök att hejda extremisterna, som manar till heligt krig och bla. är ansvariga för raketattackerna från Gaza. Men man bör fråga sig vilket brott som är störst: Att bygga hus på grannens tomt, eller att skjuta raketer med avsikt att döda grannen. Är det rimligt att, likt Burén, köpa argumentet att bosättningsexpansionen ”provocerar palestinier till våldsdåd”.

Nej knappast, och föreställningen att bosättningarna i sig skulle vara konfliktens kärna är helt felaktig. I de senaste förhandlingsförsöken har palestinierna erbjudits 92-98 % av Västbanken, och i tillägg andra ersättningsområden. Och detta kan göras genom att utrymma mindre än 20 % av de israeliska bosättarna. I det perspektivet är en mindre expansion av de stora bosättarblocken, som ändå kommer att hamn i israelisk ägo efter ett fredsavtal, i praktiken oviktig. Det stora problemet är däremot vad man ska göra med de palestinska grupper som inte ens nöjer sig med 100 % utan som ser hela Israel som ockuperad arabisk mark.

Andra intressanta bloggar om: Israel