För ganska precis 60 år sedan, delades ett område som tidigare tillhört det brittiska kolonialväldet upp i två delar. Idén var att två nya länder, låt oss kalla dem I och P, skulle bildas för att lösa konflikten mellan de största religiösa grupperna i området. Mängder av muslimer fick under vapenhot lämna sina hem i landet I där de fötts och levt sina liv, och istället bli flyktingar i landet P som redan hade en muslimsk majoritet. De två länderna har sedan dess varit i ständiga krig med varandra och landet I har nyligen byggt en barriär mellan länderna för att förhindra attacker av muslimska terrorister.
Historien handlar inte om länderna Israel och Palestina utan om Indien och Pakistan. Men det finns alltså väldigt stora likheter mellan hur dessa länder kom till och hur FN 1947 delade upp det brittiska Palestinamandatet i en judisk och en arabisk del.
Ur likheterna kan man lära sig flera saker. Först och främst att Israels tillkomst på intet sätt är unik. Numera tillämpar man inte förflyttning av etniska grupper för att lösa konflikter, men metoden användes flitigt under början av 1900-talet. Under 20-talet flyttades turkar, greker och bulgarer kors och tvärs i Europa, och efter andra världskriget tvingades 10-15 miljoner ”etniska tyskar” att lämna sina hem i Östeuropa. FN:s förslag att lösa konflikten mellan judar och araber i Palestinamandatet skedde i den tidsandan. Detta är viktigt att tänka på när man kritiserar Israel med hänvisning till hur landet kom till. De stora folkomflyttningarna i Indien/Pakistan orsakade naturligtvis enorma personliga tragedier, och detsamma gällde för konflikten mellan Israel och Arabländerna. Övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter begicks säkerligen av samtliga parter både i Indien och i Palestina. Men idag, 60 år senare, är det ingen som ifrågasätter existensen av staten Indien eller Pakistan, och detsamma borde rimligen gälla även Israel.
En annan likhet är Indiens barriär mot Pakistan i Kashmir. Den går, på samma sätt som Israels barriär på Västbanken, genom omtvistat territorium vars exakta gränser måste bestämmas i fredsförhandlingar. Vi önskar Indien och Pakistan lycka till i förhandlingarna men sätter inte igång med internationella fördömanden av Indien. Vår reaktion på Israels barriärbygge bör ha detta i åtanke.
Ur olikheterna mellan Indien-Pakistan och Israel-Palestina kan man också lära sig flera saker. För det första har vi, 60 år efter den judiska statens bildande, fortfarande inte sett skymten av den arabiska stat som var den andra delen av FN-förslaget. Vare sig Egypten eller Jordanien brydde sig om att skapa en sådan stat trots att man styrde över Gaza respektive Västbanken i 18 år efter det att Israel bildats. Vilka orsakerna än var så kan man knappast lasta Israel för den saken.
Flyktinghanteringen skiljer sig också åt på avgörande sätt. I fallet Indien-Pakistan blev flyktingarna snabbt medborgare i sina nya hemländer. Arabländerna vägrade däremot att låta de arabiska flyktingarna bli medborgare i de länder de hamnat i till följd av det krig man själv startat. Även FN har haft en menlig inverkan. De ursprungligen 700.000 flyktingarna har nu växt till över 4 miljoner eftersom palestinska barn, enligt FN:s unika flyktingdefinition för palestinier, ärver sina föräldrars flyktingstatus. Arabstaterna och FN har en stor och avgörande skuld till att de ursprungliga flyktingarnas barn och barnbarn fortfarande lever i misär och är helt beroende av internationellt bistånd för sin överlevnad. Israel tog emot omkring 600.000 av de 900.000 judar som av olika skäl lämnade arabländerna till följd av striderna och andra fientligheter. Alla fick omedelbart israeliskt medborgarskap och det finns i dag inget judiskt flyktingproblem kvar att lösa. Israel har dessutom tagit emot ett par hundra tusen palestinska flyktingar.
Staten Israel har under sina 60 lyckats utvecklas på ett imponerande sätt. Det är ingen tillfällighet att Microsoft valde Israel som första land att etablera sig i utanför USA. Eller att Intel placerar sin utveckling av avancerade datorchips i Israel. Eller att landet har flest startup-företag i världen efter USA. Och allt detta i en konstant krigssituation där Israel, som enda land i världen, uttryckligen hotas till sin existens av flera av sina grannar. Att fanatiska diktatorer och religiösa fundamentalister ifrågasätter Israels existens är på sätt och vis förståeligt givet deras övriga agendor. Men att svenska politiker och debattörer faller in i kören, ofta under skenheliga paroller som ”en rättvis fred” eller ”demokrati i Mellanöstern”, är beklämmande. Visst finns saker som kan och bör kritiseras i Israels agerande, men för att kritiken inte ska framstå som rasistisk eller tom. anti-semitisk, måste den utformas med samma typ av måttstockar som används när man kritiserar, eller inte kritiserar, andra länder.
Bild1: FN:s generalförsamling beslutar om bildandet av två stater i Palestinamandatet den 29 Nov 1947.
Bild2: Flyktingläger i Delhi Indien 1947
Andra intressanta bloggar om: Israel, FN, Palestina
Postat i Bloggpladder | 23 Kommentarer »




