Bedöm Israel med samma måttstockar som andra länder

För ganska precis 60 år sedan, delades ett område som tidigare tillhört det brittiska kolonialväldet upp i två delar. Idén var att två nya länder, låt oss kalla dem I och P, skulle bildas för att lösa konflikten mellan de största religiösa grupperna i området. Mängder av muslimer fick under vapenhot lämna sina hem i landet I där de fötts och levt sina liv, och istället bli flyktingar i landet P som redan hade en muslimsk majoritet. De två länderna har sedan dess varit i ständiga krig med varandra och landet I har nyligen byggt en barriär mellan länderna för att förhindra attacker av muslimska terrorister.

Historien handlar inte om länderna Israel och Palestina utan om Indien och Pakistan. Men det finns alltså väldigt stora likheter mellan hur dessa länder kom till och hur FN 1947 delade upp det brittiska Palestinamandatet i en judisk och en arabisk del.

Ur likheterna kan man lära sig flera saker. Först och främst att Israels tillkomst på intet sätt är unik. Numera tillämpar man inte förflyttning av etniska grupper för att lösa konflikter, men metoden användes flitigt under början av 1900-talet. Under 20-talet flyttades turkar, greker och bulgarer kors och tvärs i Europa, och efter andra världskriget tvingades 10-15 miljoner ”etniska tyskar” att lämna sina hem i Östeuropa. FN:s förslag att lösa konflikten mellan judar och araber i Palestinamandatet skedde i den tidsandan. Detta är viktigt att tänka på när man kritiserar Israel med hänvisning till hur landet kom till. De stora folkomflyttningarna i Indien/Pakistan orsakade naturligtvis enorma personliga tragedier, och detsamma gällde för konflikten mellan Israel och Arabländerna. Övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter begicks säkerligen av samtliga parter både i Indien och i Palestina. Men idag, 60 år senare, är det ingen som ifrågasätter existensen av staten Indien eller Pakistan, och detsamma borde rimligen gälla även Israel.

En annan likhet är Indiens barriär mot Pakistan i Kashmir. Den går, på samma sätt som Israels barriär på Västbanken, genom omtvistat territorium vars exakta gränser måste bestämmas i fredsförhandlingar. Vi önskar Indien och Pakistan lycka till i förhandlingarna men sätter inte igång med internationella fördömanden av Indien. Vår reaktion på Israels barriärbygge bör ha detta i åtanke.

Ur olikheterna mellan Indien-Pakistan och Israel-Palestina kan man också lära sig flera saker. För det första har vi, 60 år efter den judiska statens bildande, fortfarande inte sett skymten av den arabiska stat som var den andra delen av FN-förslaget. Vare sig Egypten eller Jordanien brydde sig om att skapa en sådan stat trots att man styrde över Gaza respektive Västbanken i 18 år efter det att Israel bildats. Vilka orsakerna än var så kan man knappast lasta Israel för den saken.

Flyktinghanteringen skiljer sig också åt på avgörande sätt. I fallet Indien-Pakistan blev flyktingarna snabbt medborgare i sina nya hemländer. Arabländerna vägrade däremot att låta de arabiska flyktingarna bli medborgare i de länder de hamnat i till följd av det krig man själv startat. Även FN har haft en menlig inverkan. De ursprungligen 700.000 flyktingarna har nu växt till över 4 miljoner eftersom palestinska barn, enligt FN:s unika flyktingdefinition för palestinier, ärver sina föräldrars flyktingstatus. Arabstaterna och FN har en stor och avgörande skuld till att de ursprungliga flyktingarnas barn och barnbarn fortfarande lever i misär och är helt beroende av internationellt bistånd för sin överlevnad. Israel tog emot omkring 600.000 av de 900.000 judar som av olika skäl lämnade arabländerna till följd av striderna och andra fientligheter. Alla fick omedelbart israeliskt medborgarskap och det finns i dag inget judiskt flyktingproblem kvar att lösa. Israel har dessutom tagit emot ett par hundra tusen palestinska flyktingar.

Staten Israel har under sina 60 lyckats utvecklas på ett imponerande sätt. Det är ingen tillfällighet att Microsoft valde Israel som första land att etablera sig i utanför USA. Eller att Intel placerar sin utveckling av avancerade datorchips i Israel. Eller att landet har flest startup-företag i världen efter USA. Och allt detta i en konstant krigssituation där Israel, som enda land i världen, uttryckligen hotas till sin existens av flera av sina grannar. Att fanatiska diktatorer och religiösa fundamentalister ifrågasätter Israels existens är på sätt och vis förståeligt givet deras övriga agendor. Men att svenska politiker och debattörer faller in i kören, ofta under skenheliga paroller som ”en rättvis fred” eller ”demokrati i Mellanöstern”, är beklämmande. Visst finns saker som kan och bör kritiseras i Israels agerande, men för att kritiken inte ska framstå som rasistisk eller tom. anti-semitisk, måste den utformas med samma typ av måttstockar som används när man kritiserar, eller inte kritiserar, andra länder.

Bild1: FN:s generalförsamling beslutar om bildandet av två stater i Palestinamandatet den 29 Nov 1947.

Bild2: Flyktingläger i Delhi Indien 1947

Media: DN1, DN2, DN3,

Andra intressanta bloggar om: Israel, FN, Palestina

Fastställ gränser för en framtida palestinsk stat

USA:s utrikesminister Condoleezza Rice börjar bli orolig för presidentens mål om ett fredsavtal innan utgången av 2008. I praktiken verkar alla anse att loppet är kört, men Kvartetten kom i alla fall med ett uttalande där man fördömer det palestinska våldet och även de israeliska bosättningarna i förhållandevis starka ordalag. Alla illegala bosättningar (”outpost”) som uppförts efter 2001 bör tas bort, och all expansion av bosättningar ska avbrytas för att inte störa fredsförhandlingarna.

TT:s version i DN och SvD säger något annat: ” All utbyggnad av bosättningar som gjorts sedan 2001 måste Israel riva”, men det tror jag vi bokför under avdelningen freudianska översättningar av TT:s reportrar.

Rice menar vidare att man borde kommer överens om slutliga gränser mellan israelerna och palestinierna för att få slut på tjafset med expansionen av bosättningarna och uppförandet av de s.k. ”Illegala” bosättningarna. Det låter som en bra idé, även om det är det man försökt med i alla förhandlingar sedan 1949. Det nya skulle vara att man skulle lösa gränsfrågan först, innan man kommer överens om hur och när Israel ska dra sig tillbaka från Västbanken, hur och när den palestinska myndigheten ska ta kontrollen över alla militanta grupper, samt alla gamla frågor om flyktingar och Jerusalem. Förmodligligen vill Rice åtminstone kunna peka på en karta med en framtida palestinsk stat innan utgången av 2008. Längre än så tror inte ens hon att man kan komma.

Återigen ser vi hur gränsdragningen är en öppen förhandlingsfråga. Kravet på ”End the occupation” handlar alltså mer om en förhandlingsposition än om realistiska förhoppningar. I de senaste förhandlingsförsöken har palestinierna erbjudits 92-98% av Västbanken inkl. hela Gaza. Och detta kan göras genom att utrymma mindre än 20% av de israeliska bosättarna.

Ett stort kvarvarande problem, även om man kommer överens om gränsdragningen, är vad man ska göra med de palestinska grupper som inte ens nöjer sig med 100% utan ser hela Israel som ockuperad arabiska mark. Men om man bara behöver komma överens om en karta så kan man ju vänta med sådana detaljer.

Media: Yahoo, Ynet, BBC, DN, SvD, Haaretz

Andra intressanta bloggar om: Israel, Palestina, Kvartetten, USA, Rice

TT och “The Five Ws”

Ibland ger TT inte ens den palestinska versionen av händelseförloppet när dom rapporterar från striderna i Gaza.Det finns nån sorts tumregel som journalisterna ska följa när dom rapporterar. Dom ska ge svar på frågorna ”Who, What, Where, When, Why”, och det låter väl som en bra tumregel. Hur gick det för TT i morse då:

”En 14-årig palestinsk flicka dödades och åtta personer skadades på lördagen i sammandrabbningar mellan israeliska armén och militanta palestinier i staden Beit Lahiva i norra delen av Gazaremsan, enligt sjukhuskällor.”

Ok, vi bockar av: Who, What, When, Where. Nästan rätt med andra ord! Men TT missar att redovisa svaret på frågan ”Why”. Det kan ju vara intressant att veta varför “israeliska stridsvagnar rullat in i området och inlett attacken”. Något svar på detta får vi inte av TT. Kompletterande information finns dock i Ynet:

Striderna ägde rum runt ett hus som tillhörde Hassan Marouf, en lokal Hamasledare. Israeliska styrkor tog sig under natten in i Gaza för att arrestera Marouf, och häftiga strider utbröt. Hamas och islamiska jihad använde maskingevär, granater och hemmagjorda bomber enligt hamas talesmän. Maroufs dotter dog och hans hustru skadades. Totalt nio palestinier skadades i striderna som avbröts när de israeliska trupperna drog sig tillbaka med den fängslade hamasledaren.

Låt oss hoppas att TT:s journalister drar sig till minnes sina grundkurser från utbildningen och lyckas levererar ett mer komplett telegram under dagen. Att svara på frågan ”Why” är centralt när det gäller att förmedla förståelse för konflikter i allmänhet och den mellan israelerna och palestinierna i synnerhet.

Media: SvD,

Andra intressanta bloggar om: Israel, Gaza, Hamas, TT

Israelisk bensin för f-n!

FN har inte bensin till sina bilar i Gaza och skyller naturligtvis alltsammans på Israel. Trots att det tydligen finns 1000.000 liter i depåer i Gaza, som man inte får använda för Hamas, och trots att det MÖJLIGEN skulle gå att köpa bensin från annat håll. Låt se…

Israel importerar olja och tillverkar bensin, som normalt levereras till Gazaborna. Leveranserna sker via gränsövergången Nahal Oz and Kerem Shalom, som båda nyligen utsatts för terrorattacker med döda israeler som följd. Och Israel är dessutom utsatt för daglig raketbeskjutning från Gaza. Låter Israel som det första och naturligaste valet för leverans av överhuvud taget någonting till Gaza? Ja kanske om det inte fanns alternativ. Hmm det kanske inte finns…. JO!!! Egypten!!!! Har verkligen FN glömt bort den möjligheten? Egypten är ju arabpolare med gazaborna och dessutom har dom ju egen olja så dom borde kunna ge ett kanonpris på lite bensin!

Men icke. FN påstår att ORSAKEN till att dom inte längre kan utföra sitt biståndsarbete är att Israel inte levererar bensin. Efter 40 år i Gaza har UNRWA förvandlats till en palestinsk propagandamaskin som inte ens agerar i det palestinska folkets intresse. UNRWA har ingen som helst verksamhet som syftar till att bygga bort de kaotiska flyktinglägren utan har samma korkade filosofi som de flesta palestinska ledarna. Att behålla lägren har blivit ett självändamål, och att kritisera Israel verkar mer och mer vara ett mål även för UNRWA.

Media: SvD, DN, SvD2,

Andra intressanta bloggar om: Israel, Gaza, FN, Egypten

Är det verkligen vapenstillestånd Israel vill ha?

Enligt expresident Carter är Hamas villig att erkänna Israel, enligt Hamas själva är det inte alls aktuellt. Men någon form av vapenstillestånd kan man uppenbarligen tänka sig att diskutera, och det är i så fall faktiskt ett nytt scenario.

Hamas har två skäl till att vilja jobba fram ett vapenstillestånd med Israel:
1. För att häva blockaden av Gaza som riskerar att leda till att gruppen tappar kontrollen over Gazas befolkning.

2. För att kunna samla på sig fler och bättre vapen och därefter kunna återuppta striderna mot Israel med ökad kraft.

Utifrån detta kan man fråga sig vilka skäl Israel har för att gå med på en föreslagen vapenvila? Huvudskälet lär vara förhoppningen att det palestinska folket därigenom successivt kan få det så pass mycket bättre att Hamas och andra militanta grupper inte kan mobilisera till ett nytt och starkare jihad enligt deras argument 2 ovan.

Huvudskälet för att inte acceptera en vapenvila är säkerhet, dvs samma skäl som man hade för att återockupera Västbanken år 2000. En avgörande anledning till detta är Israels utsatta läge. Det är som bekant ett geografiskt väldigt litet land. Att lämna Västbanken och låta Hamas bygga raketbaser på andra sidan gränsen är oroande av förståeliga skäl. Ett jaktflygplan passerar över Israels smalaste punkt på mindre än 10 sekunder, så det är inte så konstigt att man är noga med att antigen ha full kontroll över eller fullt förtroende för vad som sker i närregionen.
Det finns dessutom en obehaglig likhet mellan Hamas tendens till att bli rumsren, och Fatahs motsvarande förvandling under Arafats styre. I det läget växte Hamas och andra grupper fram som alternativ för de som inte accepterade några kompromisser med Israel. Det finns stor risk att detta skulle upprepa sig om Hamas avbryter direkta fientliga aktioner mot Israel, men inte bekymrar sig alltför mycket ifall andra grupper axlar deras terroristmantel.

Likväl kan Israel komma att gå med på en vapenvila med Hamas, helt enkelt för att få slut på raketattackerna från Gaza. Frågan är hur länge den glädjen tillåts bli beständig.

Media: Svd1, SvD2, SvD3, SvD4,

Andra intressanta bloggar om: Israel, Hamas, Hudna

Kristisera den som kritiseras bör

Människorättsorganisationen Human Rights Watch kräver en utredning av Israels dödsskjutningar i Gaza i onsdags då en av nyhetsbyrån Reuters kameramän och ett flertal civila palestinier miste livet. Det lär finnas palestinska vittnen som anser att det inte fanns några militära mål i närheten och att den israeliska militären alltså medvetet sköt på civila. Det låter lite otroligt för Israel har inget att vinna på att skjuta ihjäl några civila och har det definitiv inte som officiell policy, men utred på för all del. När det gäller Hamas dödsskjutningar behövs det dock ingen utredning. Man deklarerar öppet att man ser alla judar som tillåtna mål, men om detta skrivs inga braskande TT-telegram.

Oavsett vem som har rätt eller fel i frågan om gränsdragningar, flyktingars rätt att återvända osv, så har vi en part i konflikten som möjligen kan anklagas för att tillåta för mycket ”collateral damage”. Det kan iofs var illa nog, men den andra parten skiter fullständigt i vem raketerna träffar eller vem som råkar vara i närheten när bombbältet exploderar. Det borde vara glasklart vilken part som ska kritiseras mest av både media och människorättsorganisationer som HRW.

Media: DN, DN3, DN2, SvD1, SvD2

Andra intressanta bloggar om: Israel, HRW, Hamas

Ctrl-F Israel

I tidsbristens hetta använder jag ofta Mozillas sökfunktion för att kolla om dagstidningarnas websidor innehåller något om Israel: ”Ctrl-F Isr”, och sedan F3 för att stega fram. Snabbt och effektivt.

På DN:s ”Världen”-sida har jag under flera år (känns det som i alla fall) fått en stående träff som leder till ”Virtuell resa till Västbanken”. DN anser tydligen att det rör sig om en så högklassig journalistik att den bör ligga ute på första parkett, dag efter dag, för att ge viktig information till läsarna.

Det låter ju bra, men handlar dessvärre om totalt ensidig propaganda mot Israel. Samma emotionella berättarspråk som alla borde spytt sig less på vid här laget: Hemmahos-reportage hos stackars fåraherdar som hamnat i kläm pga Israels bygge av det dom kallar ”skyddsbarriären” och palestinierna och deras sympatisörer kallar ”muren”. Gissa vilket ord DN använder! Och givetvis inte ett ORD om varför Israel byggt den. När sådan ensidig propaganda pumpas in i läsarna dag efter dag, månad efter månad, år efter år, är det inte konstigt att gemene mans inställning till Israel är som den är.

Men i pressfrihetens namn må väl detta vara hänt, om det inte vore så att DN hävdar att man är helt objektiv i sin rapportering. Och detta med en dryg och överlägsen attityd som ofta övergår i gläfsande aggressivitet. Den som någon gång skrivit och klagat på snedvridningen i DN:s nyhetsrapportering vet vad jag menar. Man får svavelosande svar där redaktören är rent åt helvete upprörd över att man överhuvud taget vågar ifrågasätta DN:s objektivitet.

Deras aggressiva reaktion antyder att dom känner på sig att allt inte står rätt till. DN har ALDRIG dubbelsidiga uppslag enbart fyllda med intervjuer och känslosamma bilder av israeliska offer för terrorattacker eller raketbeskjutningar. Och man har ALDRIG artiklar med en ensidigt pro-israelisk hållning permanent publicerade på sina nyhetssidor. Och detta vet man naturligtvis mycket väl, även om man troligen inte ens erkänner det för sig själv.

Andra intressanta bloggar om: Israel, Nyheter, Objektivitet

Vad är det för speciellt med palestinska flyktingar?

De palestinska flyktingarna har alltsedan 1949 varit en av de stora stötestenarna i konflikten mellan Israel och arabländerna och palestinierna. Det är sannerligen en stor tragedi att en dryg halv miljon människor i över 60 år levt i flyktingläger, men det är också ett stort mysterium hur det har kunnat gå till. För visst har väl världen upplevt och löst flyktingströmmar både innan 1949 och efter? Man frågar sig på vilket sätt palestiniernas situation skiljer sig från exempelvis:

• Den Turkmuslimska minoriteten i Bulgarien 1989. 300.000 muslimer tvingades att lämna Bulgarien och hamnade istället i Turkiet
• Europa efter Balkankriget 1915: greker, turkar och ottomaner kastades runt i Europa
• Efter första världskriget: Ungrare, serber…
• 1920-talet. Turkiet, Grekland, Bulgarien. Folk beordrades att flytta kors och tvärs för att lösa de etniska konflikterna
• Efter andra världskriget: 12-16 miljoner ”tyskar” i Östeuropa tvingades flytta på sig, och miljoner dog
• Indien-Pakistan 1948: 14 miljoner flyktingar

Givetvis kan man peka på hur palestiniernas situation skiljer sig från vart och ett exemplen ovan, men är det ändå inte lite konstigt att det inte finns några flyktingläger, stödorganisationer och internationella demonstrationer för alla dessa uppräknade flyktingströmmar?

VÅR VÄRLD ÄR JU FULL AV FLYKTINGAR!

Men världen har vanligtvis funnit fungerande lösningar genom att de omflyttade folkgrupperna slår sig ner permanent i de länder de hamnat i, och inte, som de arabiska flyktingarna från kriget från 1949, i temporära flyktingläger där de tvingas leva i misär på allmosor. Dessa flyktingar anses av någon anledning ha en självklar rätt att återvända hem. Vad kan detta bero på? Man kan se ett antal anledningar:

• Arabländerna använder flyktingarnas misär som ett politiskt vapen. Detta har öppet erkänts av ledare i arabländerna.
• FN har förvärrat problemet genom att ge flyktingarnas släktingar en unik flyktingstatus. Ett barn till en palestinsk flykting ÄRVER alltså föräldrarnas flyktingstatus! FN har dessutom inrättat ett eget organ UNRWA som bara har hand om palestinska flyktingar, UNHCR tar hand om resten av världen. Detta var ett gigantiskt misstag som på ett avgörande sätt bidragit till att permanenta flyktingsituationen istället för att lösa den. Vad är det så speciellt med palestinska flyktingar?

Stridigheterna mellan Israel och arabländerna resulterade i ca 700.000 arabiska flyktingar och en motsvarande mängd judiska flyktingar från arabländerna. De senare assimilerades omedelbart av den nybildade judiska staten Israel, medan de arabiska flyktingarna, levt i primitiva läger i 60 år (Israel har tagit emot ett par hundratusen flyktingar). Arabländerna skulle naturligtvis med lätthet kunna ta emot de övriga flyktingarna på samma konstruktiva sätt, genom att erbjuda dom bostäder, medborgarskap och arbete.

Det finns ingen ”right of return” och det är meningslöst att ens hoppas på att Israel någonsin skulle begå självmord genom att acceptera att ta emot 700.000 arabiska flyktingar. Det kommer helt enkelt inte att ske, och det vet också de palestinska ledarna. Problemet är att de inte törs tala om det för sitt folk, som de i snart 60 års tid uppmanat att behålla nycklarna till de hus som de en gång tvingades lämna när arabvärlden attackerade den nybildade staten Israel. Borde det inte vara dags att gå vidare nu? Att acceptera krigsnederlaget och bygga upp en ny framtid istället för att drömma om det förgångna.

Andra intressanta bloggar om: Flyktingar, Israel, Palestina, FN, Right of return

Länkar: SvD, SvD2,

Muslimer förenen eder

Muslimer förenen eder. Frågan är mot vem och mot vad. Al Qaida manar i ett nytt meddelande världens muslimer att hämnas mot alla som deltagit i angreppen på muslimer. Låt oss se vilka man då kan mena:

Kan det vara mot Frankrike som slaktade en halv miljon muslimer på 50-talet? Eller kanske de ansvariga för inbördeskriget i Sudan som skördade 2-3 miljoner muslimska liv. Eller de ansvariga för inbördeskriget i Somalia där en halv miljon muslimer dog?

Menar al Qaida att världens muslimer ska slå till mot Indonesien där miljoner muslimer dött sedan mitten av 60-talet? Eller Pakistan som slaktade 1-2 miljoner muslimer från Bangladesh 1971? Iran och Irak har tillsammans lyckats ta kål på 2-3 miljoner muslimer i sina heliga krig. Är det kanske dessa länder som al Qaida manar till uppror mot?

Nej, för det är inte antalet döda eller grymheten i krig och massakrer som islamisterna är mest upprörda över. Skulle man verkligen värna om sina muslimska bröders liv skulle man framför allt först städa upp på sin egen bakgård. Summa summarum av antalet dödade muslimer under efterkrigstiden är omkring 10 miljoner, varav ca 8 miljoner dödats av muslimska regimer, arabiska inbördeskrig eller arabiska etniska rensningar.

Men nu är det alltså inte muslimska liv man är ute efter att skydda, utan sin egendefinierade islamistiska heder. Så huvudfienden är som vanligt USA och Israel, och de arabiska stater som haft mage att på något sätt samarbeta med väst. Att det inte handlar om antalet dödade muslimer framgår av resultatet av 60 års krig mellan Israel och arabländerna, med totalt omkring 60.000 muslimska offer (i tillägg har omkring 20.000 israeler dött). I den specifika konflikten mellan Israel och palestinierna har totalt 5-6.000 palestinier dödats. Varje offer är naturligtvis tragiskt, men om man nu ska mana till heligt krig för att hämnas orättvisor och förtryck mot världens muslimer så borde man rimligen fokusera sin ilska på annat än Israel.

Det finns naturligtvis inget hopp om att övertyga fanatikerna, men det kan vara värt att peka på absurditeten i islamisternas argumentation som alltför ofta återfinns bland de anti-israeliska talkörerna här i väst: “det är klart att jag är mot terrorism, men nog måste man förstå hatet mot Israel med tanke på allt ont dom tillfogat araber och muslimer under åren”. Men det måste man alltså inte förstå.

Media: DN, SvD, SvD, Dagen1, Dagen2,

Andra bloggar om: Israel, al-Qaida, Muslimer, Islam, Islamism

Hyllad självmordsbombare i Jordanien och Jerusalem

De jordanska myndigheterna stoppade i går släktingar till torsdagens självmordsbombare, när dom ville sätta upp ett hylningstält inne i Jordaniens huvudstad Amman. Släktingarna, som bor i Amman, ville sätta upp tältet för att motta lyckönskningar och kondoleanser för sin hjälte, 20-årige Alaa Abu Dheim. Han lyckades utföra dådet eftersom att han var israelisk medborgare och alltså kunde röra sig fritt i Jerusalem. Hamasanhängaren Alaa arresterades av israeliska myndigheter för några månader sedan men släpptes nyligen. I Östra Jerusalem står redan ett hyllningstält, insvept i en grön hamasflagga. Det är tydligen tillåtet, men inte i Jordanien som har en påfallande låg tolerans för uppstickande palestinsk nationalism.

Israels tolerans lär inte öka av att palestinska israeliska medborgare utför terrorattentat. Viljan att tillåta fler palestinier bli israeliska medborgare lär inte heller öka. Liksom viljan att släppa ut palestinier från israeliska fängelser. Överhuvud taget bidrar naturligtvis sånt här till att palestinierna ses på med ökad misstänksamhet i det israeliska samhället. 

 Media: Ynet, DN, DN2, SvD, SvD2

Vad gör Libyen i säkerhetsrådet?

I FN:s säkerhetsråd försökte USA:s representant få igenom ett fördömande av terrorattacken i Jerusalem i går kväll. Libyen, som alltså är medlem i rådet, kräver att Israels attacker mot Gaza tas med i fördömandet.

USA:s representant konstaterar upprört:

Att döda elever i en skola är en annan sak än att av misstag döda civila

Detta är centralt för att begripa vad som händer i konflikten. Vad man än tycker om Israels våld, eller övervåld, i Gaza så är det uppenbart att Israel inte medvetet försöker döda så många civila som möjligt. Men detta är vad de militanta palestinierna strävar efter hela tiden. Det är skillnanden mellan terrorism och militärt försvar, och det är en oerhört viktig skillnad.

Men här fick vi alltså ännu ett exempel på hur FN:s arbete inte fungerar.  Fler exempel, där man inte är lika paralyserade av säkerhetsrådets  vetoprocecedur utan friare kan ägna sig åt ensidig Israelkritik:

FN:s organ för mänskliga rättigheter består till stor del av diktaturstater som fokuserar all sin energi på att agera mot Israel. Problemet har uppmärksammats internt och man ersatte i mars 2006 sin Human Rights Commission med Human Rights Council för att kommissionen totalt ignorerat övergrepp i andra delar av världen såsom Darfur, Zimbabwe, Vitryssland, Kuba, Nordkorea. Namnbytet hade naturligtvis ingen effekt (någon förvånad?).

Situationen i Generalförsamlingen är något bättre, men även där driver världens 50+ muslimska stater ofta igenom antiisraeliska förslag så länge inga andra stater aktivt sätter sig emot. Lyckligtvis är generalförsamlingens beslut bara rekommendationer, och inte bindande beslut.

Operation 1325

I eftermiddag hade jag närkontakt med Operation 1325, en paraplyorganisation som fokuserar på “kvinnors betydelse för freden i världen”. Ett seminarium där tre kvinnor från Israel och Västbanken skulle berätta om sitt arbete. Spännande!

Vad kunde man vänta sig här? Kvinnor och fred…. det kanske kunde vara något annat än den sedvanliga extrempropalestinska propagandan som oftast presenteras under parollen ”kamp för rättvis fred”? Pamfletterna nämnde inte heller något om ett ensidigt ställningstagande för endera sidan i konflikten.

Inledningsvis ett bildspel med uteslutande palestinskt lidande.

Sedan en arabisk israelisk tjej som talade om hur diskriminerade dom är i Israel. Därefter en ”arabisk jude” som hon kallade sig själv. Hennes grej var att poängtera utanförskap och vi-dom-känsla, även inne i Israel. Hon lyckades tom. vända attackerna mot den israeliska staden Sderot mot Israel, vilket i alla fall var lite innovativt. Judarna som bor där skulle nämligen inte vara ”riktiga” judar utan judar från Afrika. Och dom judarna har ju naturligtvis, enligt henne, alltid diskriminerats av de judar som kom från Europa. Hon var dessutom less på att hela tiden vara förtryckare i sitt eget land.

Slutligen en kristen arabisk kvinna från Ramallah som berättade sin familjs historia om hur dom fördrivits från sitt hem i Haifa i kriget som ”bröt ut” 1948. Palestiniernas rätt att återvända var enligt henne inte ens föremål för diskussion. Hon var bestört över hur Israels brott mot mänskliga rättigheter och internationell lag inte leder till några reaktioner.

Samma historia återigen med andra ord. Under täckmantel av feminism och fredsarbete reser man runt och bedriver ensidig propaganda om konflikten.

Problemet är inte att dom tycker som dom tycker, utan att dom dels gör det under falsk mantel, och dels att det finns svenskar som köper deras beskrivning av verkligheten. Ett annat problem är att det aldrig förekommer motsvarande ensidigt proisraelisk propaganda så att folk kan bilda sig en egen uppfattning.

I frågerundan efter seminariet han jag inte få ordet innan mötet avrundades. Låt mig därför få föra fram mina kommentarer här:

Till de två första talarna: Var stolt över ert land! Araberna i Israel har egna politiska partier, rätt att leva efter muslimsk lag, gott om moskéer och ett eget skolsystem. Bra mycket mer än de araber som lever som minoriteter i många europeiska länder. De demokratiska förhållandena är dessutom tiopotenser bättre än i arabländerna. Protestera mot orättvisor för all del, men tro inte att Israel är sämst i klassen.

Till den kristna arabiska damen: En full förståelse för konflikten kräver insikt i att även judar fördrevs under kriget. Det diskuteras aldrig någon ”rätt att återvända” för dom, framför allt för att dom togs emot så väl av Israel att dom aldrig skulle drömma om att ”flytta tillbaka” till de arabländer deras föräldrar flydde från. Och beträffande frustrationen över att ingen lyssnar på era påpekanden om Israels brott mot mänskliga rättigheter: Försök vara balanserad i kritiken. Övergrepp sker hela tiden från bägge sidor. Skriker ni bara åt ett håll stänger de flesta öronen eftersom det är så uppenbart att ni inte är mån om mänskliga rättigheter, utan bara av att kritisera Israel så mycket som möjligt.

På en fråga från publiken om hur mödrar, på bägge sidor, kan agera för att minska extremism och hat blev svaret lika antagonistiskt och oförsonligt som vanligt. Vi kan inte vänta oss att palestinska mödrar ska motsätta sig sina söners våldsförhärligande. All skuld ligger på den israeliska sidan.

Så vilken betydelse världens kvinnor kan ha för freden? Att döma av de här tre damerna blir dessvärre svaret: Ingen speciell betydelse alls!

Själv är jag dock övertygad om att vägen till en både klokare och fredligare värld går via kvinnorna. Sambandet med barns utbildning och yrkesval är väl bekräftat i flera undersökningar: det är framför allt mödrarnas egen utbildningsnivå som avgör. Fädernas utbildning är mindre viktig i det sammanhanget. Och god utbildning motverkar religiös extremism så där har vi en nyckel till fred. Det är bara att hoppas att alla mödrar inte är lika trångsynta och oförsonliga som de tre representanterna från Operation 1325.

Och nu small visst en självmordsbombare i Jerusalem, apropos oförsonlighet och religiös extremism…

Andra bloggar om: Operation 1325, Feminism, Israel, Palestina, Fredsrörelsen, Mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter som slagträ i debatten

Allmänna principer för mänskliga rättigheter har alltmer börjat fungera som politiska vapen snarare än medel för att skydda individer mot förtryck och övergrepp. En anledning kan vara att de internationella överenskommelserna i princip talar om en nolltolerans och därigenom ger möjlighet att använda regelverken som slagträ i en debatt som man av olika anledningar vill föra. I väpnade konflikter är det oftast inga problem att finna övergrepp från båda sidor, men genom en selektiv kritik kan man effektfullt få den ena sidan att framstå som förbrytare och den andra sidan som hjälplösa offer.

Så sker allt som oftast i konflikten mellan Israel och palestinierna. Ett antal människorätts- och biståndsgrupper håller i en ny rapport (DN) Israel ansvarig för misären i Gaza och uppmanar EU att ”starkt fördöma den fortsatta blockaden av Gaza och den israeliska regeringens användande av kollektiv bestraffning”.

Israels agerande beror på ständiga raketattacker, som i än större utsträckning kan betraktas som både kollektiv bestraffning och terrorverksamhet mot civilbefolkning. Dessa brott ignoreras helt i sammanhanget, eller nämns i bästa fall i finstilta formuleringar.

Man kan dessutom fråga sig varför inte EU bryter blockaden genom att skicka förnödenheter via Gazas gränsövergång mot Egypten, i fall man nu verkligen vill det. Att det är möjligt visades tydligt för några veckor sedan, när Egypten under några dagar höll övergången öppen. Sanningen är naturligtvis att vare sig EU, Storbritannien eller Egypten vill samarbeta med och stödja hamas mer än Israel vill. Att hävda att Israel, som befinner sig i väpnad konflikt med det styrande hamas, borde ansvara för leveranser av el, mat och andra förnödenheter till samma regim låter onekligen märkligt.

Tyvärr blir slutsatsen att människorättsorganisationerna är mer intresserade av att kritisera Israel än att hjälpa Palestinierna som verkligen har hamnat i ett förfärligt läge efter hamas maktövertagande. Som vi kunde se i en fransk dokumentär häromdagen (tack för tipset Carinne) så håller hamas palestinierna i ett järngrepp och tillåter ingen som helst kritik eller politisk debatt. Vill man framstå som människorättskämpar vore det både klädsamt och en verklig hjälp till palestinierna om man framförde kritik mot detta terrorvälde som orsakat både blockad och israeliska militära aktioner med fruktansvärda konsekvenser för palestinierna.

Intressant är dock att man i rapporten skriver att ” Läget i Gaza är nu det sämsta sedan Israel ockuperade området 1967”. Dels undrar man hur dåligt Gazabornas hade det under Egyptisk ockupation 1949-1967. Dels undrar man varför denna all-time-low inträffar när Israel just LÄMNAT Gaza. Tyvärr utnyttjade inte palestinierna möjligheten till ekonomisk utveckling och samarbete med både Israel och Egypten.

Gaza - hur svårt kan det va?

Israels bosättare och militär lämnade Gaza den 12 september 2005 efter en 38-årig ockupation som palestinierna hela tiden motsatt sig och kämpat för att få slut på. Redan innan Israel drog sig tillbaka sköts regelbundet raketer från Gaza mot israeliskt territorium. I strid med sunt förnuft så ökade raketattackerna när palestinierna äntligen fick som dom ville. Det sunda förnuftet var dessvärre överröstat av Jihad som inte bara talar om att befria det ockuperade områdena utan att göra hela Mellanöstern juden-frei. Om inte Hamas tog på sig skulden för attackerna så gjorde någon annan idiotgrupp det. Men VEM som skjuter raketer från Gaza spelar inte så stor roll för Israel. Däremot är det styrande Hamas problem och ansvar.

Hamas vill inte ha vapenvila utan möjligen en ”hudna” som kommer att användas för att fylla på förråden av raketer. Och dessutom kräver man att Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser vilket naturligtvis också gör att man inte kan kalla det “erbjudande om vapenvila”. Utan ens en ömsesidig målsättning om en framtid i fred vill Israel inte tala med Hamas utan gör istället vad man kan för att skjuta ihjäl de ansvariga för raketattackerna. Det finns ingen rimlig anledning att påstå att Israel medvetet skjuter ihjäl civila. I så fall hade man naturligtvis gjort det i betydligt större utsträckning av vad nu är fallet.

Omvärlden är som vanligt snabb och säker i att uttala kritik mot det Israel gör. Det är väldigt lätt att säga vad Israel INTE ska göra. Förslagen om vad man SKA göra är betydligt färre. ”Gör ingenting” verkar vara den underförstådda uppmaningen. För FN:s, USA:s och EU:s del skulle det naturligtvis vara bäst om Israel vände andra kinden till när raketerna dundrar längre och längre in landet. Men för det första läser inte israelerna nya testamentet i någon större utsträckning, och för det andra så har den israeliska regeringen ett ansvar att försvara sitt eget folk. Liksom alla andra regeringar skulle haft i motsvarande situation. I en demokrati avsätts en passiv regering tämligen omedelbart.

Men inte ens med ett klart fokus på att skydda sin befolkning mot raketattackerna är det lätt för Israel att agera på ett framgångsrikt sätt. De utökade militära aktionerna lär inte leda till någon bestående förbättring. Enda sättet att förhindra raketattacker på lång sikt är en permanent militär ockupation av området, och det är något som man i det längsta kommer att undvika. Att knäcka Hamas och lämna över Gaza till Abbas är en annan idé som dessvärre inte är speciellt realistisk.

Och samtidigt är det egentligen väldigt enkelt: Om Hamas avblåser raketanfallen skulle allt elände vara över. Orsak och verkan har sällan varit så klar som i det här fallet. Hur svårt kan det vara för FN och EU att fokusera sina högljudda uttalanden och krav på detta, istället för tala om israeliskt övervåld?

 

Media: SvD, SvD, SvD, DN,

Andra bloggar om: Israel, Gaza

Bosättarna är trots allt inte det svåraste problemet

1/3 av alla bosättningar är byggda på ”privat palestinsk mark” enligt en nyligen publicerad rapport i Israel. Det skulle vara intressant att veta hur stor markandel det handlar om samt även hur stor andel som köpts på laglig väg av palestinier som faktiskt ofta sålt mark till judar, i alla fall tills det blev belagt med dödsstraff.

I vilket fall som helst så pekar nyheten på hur viktigt det är att komma fram till en förhandlingslösning så snabbt som möjligt. I varje ny runda av stridigheter har palestinierna fått mindre och mindre och förhandla om, vilket är naturligt om man startar och förlorar krig. Likväl måste naturligtvis palestinierna få sin egen stat.

Att, som SvD, och DN skriver, ”de judiska bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem är en av de mest svårlösta frågorna i den långa konflikten…” är dock helt felaktigt (förutom att det är ett ensidigt pro-palestinskt perspektiv). I de senaste förhandlingsförsöken har palestinierna erbjudits 92-98% av Västbanken inkl. hela Gaza. Och detta kan göras genom att utrymma mindre än 20% av de israeliska bosättarna. Detta pekar på att den tredjedel av bosättningarna som byggts på privat mark inte alls motsvarar lika stor markyta, utan betydligt mindre. Många bosättningar består ju bara av ett par husvagnar.

Ett stort hinder för en fredsuppgörelse är däremot Israels befogade farhågor om vad som sker när man utrymmer bosättningar och lämnar ockuperat område. Erfarenheterna från Libanon och Gaza, och de militanta gruppernas uttalade önskan att förinta staten Israel oavsett hur många bosättningar som utryms, är definitivt den mest svårlösta frågan.

Media: DN, SvD, Haaretz,

Andra bloggar om: Israel, Palestina, Bosättningar, Västbanken

Raketattacker Gaza-Israel t.o.r.

Vad är den moraliska skillnaden mellan de militanta palestiniernas raketattacker mot Israel och Israels raketattacker mot Gaza?

Frågan är befogad, och det enklaste svaret som många verkar luta mot är att det inte är någon skillnad. Båda sidorna är lika goda kålsupare och konflikten beskrivs bäst som en våldsspiral. Låt idioterna skjuta ihjäl varann, är en inte alltför ovanlig åsikt.

Är man mer propalestinsk argumenterar man ofta så här: Palestinierna bedriver en rättfärdig frihetskamp (dvs ändamålen helgar medlen) och dessutom är Israels attacker oproportionerliga och skadar civila.

En proisraelisk retorik låter typiskt så här: Israels attacker är riktade mot de ansvariga militanta, och man försöker minimera de civila offren. Palestinierna å andra sidan skjuter sina raketer blint mot befolkade områden och försöker maximera de civila offren.

För mig är avsikten med attackerna avgörande. Det är en väsentlig skillnad mellan att skjuta en raket mot en stridande fiende, och att blint skjuta en raket mot fiendens civila områden. Att medvetet försöka döda oskyldiga kan aldrig försvaras, oavsett hur rättfärdigt syfte man har.

Media: SvD, DN, DN2

Bilden: Staden Sderot i Israel på gränsen mot Gaza. Magen David Adom (numera medlem av internationella röda korset) ambulansstation och några av MÅNGA ambulanser som står färdiga att rycka ut när raketerna från Gaza landat.

Bad sushi news from Israel

Intressanta nyheter når oss idag från landet Israel, 4000 km bort nere i Mellersta östern: Det är sushistrejk och

”I tisdags var det praktiskt taget omöjligt att få tag på en bit sushi eller lite nudlar”

Det låter som hårda bud om man är sushiälskare och lever i Israel, men platsar verkligen nyheten i SvD:s Utrikessektion, tillsammans med rapporter om USA-valet och baskernas våldsamma demonstrationer för självständighet i norra Spanien?

Eller har vi svenskar ett perverst intresse av allt som sker i Israel? Är vi kanske mer intresserade av att det är sushistrejk i Israel än av att finska barnfamiljer har det sämst ekonomiskt i hela Europa?

Dessvärre återges nästan alltid negativa nyheter som pekar på motsättningar, korruption eller brott i Israel. Givetvis i tillägg till de ständiga rapporterna från konflikten med palestinierna.

Som reaktion på detta journalistiska mönster, som inte alls är begränsat till Sverige, har en serie bloggar med DÅLIGA NYHETER om det egna landet poppat upp: I Bad News From Sweden kan världen tex läsa om hur unga svenskar nu, mer än någonsin, är beroende av socialhjälp, samt hur en svensk lärare misstänks ha köpt ut öl till sina 15-åriga elever! All skit som framställer Sverige i en dålig dager är toppnyheter!

Syftet? Kanske att få bort lite av det självgoda leendet på de svenskar som tror att Sverige i alla lägen är ett moraliskt föredöme och att Israel är en skurkstat som är orsaken till allt ont här i världen? Roligt är det i alla fall

Media: SvD,

Andra intressanta bloggar om: Nyheter, Israel, Sushi

Ärketerrorist dödad i Damaskus

Hizbollahledare dödad i Syrien kan vi läsa i dagens DN. Den här gången är det inte en ledare vem som helst som det handlar om. Imad Mughniyah har jagats i många år av både USA och Israel för inblandning i mängder av självmordbombningar, kapningar och kidnappningar runt om i världen. Han har hela tiden lyckats hålla sig undan trots upprepade försök att ta död honom.

Mughniyah hann bl.a. med blodiga attacker mot israeliska ambassaden och det judiska kulturcentrat i Buenos Aires 1992 och 1994, kapningen av ett passagerarplan 1985, en attack mot USA:s ambassad i Beirut, och kidnappningar av israeliska soldater på gränsen mellan Israel och Libanon. Men inte bara Israel och USA såg honom som en centralfigur i den internationella terrorismen. Även Jordanien hade en och annan gås oplockad med Mughniyah.

Israel kommenterar inte bilbomben som dödade Mughniyah, men det lär inte vara någon tvivel om att Mossad ligger bakom händelsen. Att man lyckas finna och eliminera Mughniyah mitt inne i Damaskus sänder ett klart meddelande till hans kollegor och själsfränder: INGEN går säker.

Media: DN, SvD, SvD2, Haaretz, Haaretz2, Ynet, CNN

Ny journalistik i Mellanösternkonflikten

”New journalism” uppkom på 60 och 70-talet och innebar att man började skriva utifrån den intervjuades perspektiv, man återgav vardagliga detaljer om deras liv och begränsade sig till ögonblickbilder istället för att ha någon form av historiskt perspektiv.

Utan att vara expert på området så känner jag ofta igen tekniken i artiklar och reportage om konflikten i Mellanöstern. Ta tex filmen ”Välkommen till Hebron”. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att se filmen så mina reflexioner får begränsa sig till sammanfattningen på SVT:s web. På något sätt betraktas det som anständig journalistik att rakt av besöka Hebron på Västbanken och intervjua några palestinier om hur dom förnedras av fanatiska judiska bosättare. Taget ur sitt sammanhang och utan förklaringar blir det hela ett väldigt ensidig pro-palestinskt inlägg i debatten. Inga direkta lögner, men selektivt urval av information är en väldigt effektiv form av propaganda. Många reportage i, vanligtvis seriösa, nyhetsprogram har under flera år byggt på samma ansats: Leta upp några palestinier, låt dom berätta om sina vedermödor och lägg in några sekunders intervju med någon hysterisk bosättare, eller en ”israelisk fredsorganisation” för att ha ryggen fri.

Om man nu överhuvud taget ska bedriva journalism på det här sättet måste den balanseras av motsvarande hemma-hos-reportage med en israelisk synvinkel. Vi väntar med spänning på den svenska journalist som kommer hem från Israel men filmen ”Välkommen till Sderot”. Att den inte redan är gjord visar två saker:

1. den ”nya journalistiken” är inte alls objektiv utan tvärtom ett bekvämt sätt att föra fram sina egna åsikter och driva sin egen politiska agenda.

2. Den svenska journalistkårens agenda är påfallande ensidig.

Källor: SVT, Wikipedia om New Journalism

Andra intressanta bloggar om: Journalistik, Mellanösternkonflikten, Hebron, Bosättare

Nedräkning för Gaza

Israels riktade angrepp på militanta palestinier jämställs ofta med de palestinska angreppen på slumpmässigt utvalda civila israeler. I dagens SvD kan vi således läsa att hamasledaren Mohammed Mutar dödades i lördags, samtidigt som en kassamraket allvarligt skadat en, enligt SvD, namnlös israelisk åttaårig pojke. För de som är intresserade heter han Osher Tuito och har nu fått sitt västra ben amputerat som minne av närkontakten med sina arabiska kusiner några km ifrån sitt hem i Sderot.

Att jämföra dessa två händelser är naturligtvis totalt vanvettigt. Förvisso anger de militanta att de skjuter raketer för att hämnas Israels riktade mord, men det innebär inte att vi ska acceptera deras resonemang. Även med krigets logik är det en väsentlig skillnad mellan att planlöst attackera civila och att direkt attackera stridande milismän.

I fall läsaren behöver fler subtila anti-israeliska budskap avslutar SvD med en slentrianmässig bodycountslogan, att fler palestinier än israeler dött sedan år 2000 i konflikten. I andra världskrigets slutskede dog fler tyskar än icke-tyskar. Med all respekt för det tyska folket så betraktades inte detta som en orättvisa begången mot nazityskland. Tvärtom så var det den enda möjligheten att skipa fred mot en totalitär fiende som vägrade att se sig besegrad. Om Hamas fortsätter med sina attacker mot Sderot kan likheten med nazitysklands öde bli obehagligt likartad.

Pressen från Sderots innevånare på de israeliska politikerna gör att någon typ av större militär aktion kommer allt närmare. Israels inrikesminister Meir Sheetrit föreslår att armén ska välja ut ett kvarter i Gaza, uppmana innevånarna att lämna området och därefter utplåna det. Det vore att svara med samma mynt som Hamas målsättning, med den skillnaden att Hamas inte först skulle uppmana några sionister att lämna det område dom har för avsikt att utplåna.

Media: SvD, Haaretz, Ynet, Jerusalem Post,

Andra intressanta bloggar om: Gaza, Israel, Kassam, Raketer